När ångbåten "Anders Fryxell" la ut från bryggan på Borgs udde med Klara Gulla från Skrolycka ombord, stod Jan och Kattrina och stirrade efter den, ända tills de inte mer såg en skymt varken av båten eller av flickan. Alla andra människor, som hade haft något att beställa nere vid bryggan, gick sin väg. Faktorn tog ner flaggan och stängde magasinet, men de blev stående kvar.
Det var väl naturligt, att de skulle stå där, så länge som de inbillade sig, att båten syntes. Men varför de sedan inte gick sin väg, det visste de väl knappast själva.
Kanske att det var så, att de var rädda för att komma hem och stiga in i den tomma stugan i varandras sällskap.
"Nu är det bara honom jag ska laga mat åt", tänkte Kattrina, "bara honom jag har te å vänta på. Men vad bryr jag mej om honom? Han kunde likaså gärna ha rest, han mä. Det var jänta, som förstod sej på honom å hans pjoller, men inte jag. Det vore bättre å vara ensam."
"Det vore lättare å gå hem mä si sorg. om jag inte hade den gamla sura Kattrina sittande i stuga", tänkte Jan. "Flicka kunde så väl mä'na, så att ho fick'na både mild å glad. Men nu lär en aldrig mer få höra ett vänligt ord från det hållet."
Bäst som det var, ryckte Jan till. Han böjde sig framåt och slog sig på knäna i förvåning. Ett nytt liv tändes i ögonen på honom, och han sken och strålade över hela ansiktet.
Han höll blickarna fästade på vattnet, och Kattrina kunde inte låta bli att tro, att han såg något märkvärdigt där, fastän hon, som stod bredvid, ingenting kunde varsna. Hon såg ingenting alls, hon, utom de små grågröna böljorna, som jagade varandra över vattenytan, utan att det någonsin kom till något slut på leken.
Jan sprang så långt ut på bryggan, som han kunde, och där lutade han sig ner mot vattnet med det utseendet, som han alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, och som han aldrig kunde få på sig, när han talade med någon annan.
Munnen öppnade sig, och läpparna ryckte, men inte ett ord hördes fram till Kattrina. Det ena leendet efter det andra gick fram över ansiktet, alldeles som när flickan stod och raljerade med honom.
Men, Jan, sa Kattrina, vad är det åt dej?
Han svarade inte, bara tecknade åt henne med handen, att hon skulle vara tyst.
Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att han med blicken följde någonting, som begav sig bort över de små gråa vågorna, vad det nu kunde vara.
Det drog hastigt sin väg åt samma håll som ångbåten nyss. Snart stod Jan inte mer framåtböjd, utan helt upprätt och skyggade ögonen med handen för att kunna se bättre.
Så stod han, till dess det inte måtte ha varit något mer att se. Då vände han sig mot Kattrina. Han gick till och med ända fram till henne.
Du kanske inte så nånting, du? sa han.
Vad skulle det vara å se här annat än sjön å vågorna? frågade hon tillbaka.
Det var den lilla flicka, som kom roende, sa han och sänkte rösten med detsamma, så att han bara viskade. Ho hade fått låna båt åv kapten. Jag såg, att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Ho sa, att ho hade glömt e sak, när ho for. Det var nånting, som ho ville tala mä oss om.
Käre du, du vet väl inte vad du säjer! sa Kattrina. Om flicka hade kommit tebaka, så skulle jag väl ha sett'na, jag också.
Tyst nu, ska du få höra vad ho ville oss! viskade Jan lika hemlighetsfullt och högtidligt. Jo, det var så, att ho hade blitt bekymrad för hur vi två nu skulle få det. Förr i väla, sa ho, hade ho gått mellan oss mä mej i den ena hanna å dej i den andra, å på det sättet hade allt gått bra. Men när ho nu inte gick där å höll oss samman, så visste ho inte hur det skulle gå. "Nu kommer far å mor kanske te å gå åt var sitt håll", sa ho.
Kors, att ho kunde tänka på detta! sa Kattrina. Hon blev så gripen av orden, därför att det var hennes egna tankar, som gick igen i dem, att hon glömde, att dottern omöjligt kunde ha kommit roende till bryggan och talat vid mannen, utan att hon skulle ha märkt det.
"Så nu har jag kommit tebaka för te å lägga era händer i varandras, å ni får inte släppa taget, utan hålla fast för mi skull, te dess jag kommer igen å tar en åv er i vardera hanna som förr i väla", sa ho. Å så snart som ho hade sagt detta, rodde ho bort igen.
Det blev tyst en liten stund där på bryggan.
Å här är nu mi hand, sa Jan med osäker röst, som om han var både blyg och ängslig, och räckte fram en hand, som alltid höll sig besynnerligt mjuk, hur styvt han än arbetade. Det är därför, att flicka vill'et, la han till.
Ja, å här är mi, sa Kattrina. Jag förstår inte vad det kan ha varit, som du såg, men om du å flicka vill, att vi ska hålla ihop, så nog vill jag.
Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan.
