När ingenjör Boraeus på Borg gjorde sina dagliga korta turer ner till ångbåtsbryggan, kunde han förstås inte undgå att lägga märke till en sådan folksamling, som det jämt var nuförtiden omkring den lilla gubben ifrån Skrolycka. Numera behövde han inte sitta ensam och driva bort ledsamheten med tysta drömmar, såsom han hade måst göra förut under sommarn. I dess ställe kom alla de, som väntade på ångbåten, fram till honom för att höra beskrivas hur det skulle gå till vid kejsarinnans hemkomst, framför allt vid landstigningen här vid Borgs brygga. Var gång ingenjör Boraeus gick förbi, hörde han talas om guldmaljongen, som kejsarinnan skulle bära på håret, och om guldblommorna, som skulle slå ut på träd och buskar, så snart som hon satte foten på landbacken.
Långt fram i oktober, när ungefär tre månader var förflutna sedan den dagen, då Jan i Skrolycka för första gången just här vid Borgs brygga kungjorde nyheten om Klara Gullas upphöjelse, såg ingenjörn en förmiddag, att en ovanligt stor hop människor var församlad omkring honom. Ingenjörn hade ämnat gå förbi med en kort hälsning som vanligt, men han ändrade tankar och stannade för att ta reda på vad som försiggick.
Vid första blicken kunde han inte finna något anmärkningsvärt. Jan satt på väntestenarna, som han brukade, och hade en mycket värdig och högtidlig min på sig. Bredvid honom satt ett storvuxet kvinnfolk, som talade så fort och så ivrigt, att orden liksom sprutade ur munnen. Hon skakade på huvudet, knep ihop ögonen och böjde kroppen långsamt framåt, så att hon hade ansiktet ända nere vid jorden, när hon var färdig med det, som hon ville säga.
Ingenjör Boraeus kände förstås genast igen Stoll-Ingborg, men i början var det rent omöjligt för honom att höra vad hon sa. Han fick lov att fråga en av de kringstående vad det var fråga om.
Ho ber honom, att han ska ställa så, att ho får följa mä kejsarinna te Portugallien, när ho reser dit tebaka, upplyste denne. Ho har talat ve honom om detta nu e lång stund, men han vill inte ge'na någe löfte.
Nu var det inte svårt för ingenjörn att följa med samtalet. Men han blev inte glad åt det han hörde. Rynkan mellan ögonbrynen blev djup och röd, medan han lyssnade.
Här satt den enda i världen, som trodde på Portugalliens härlighet utom Jan själv, och hon blev nekad att resa dit! Den gamla stackarn visste, att i det landet fanns det ingen svält och ingen fattigdom, inga råa människor, som gjorde narr av en olycklig, inga barn, som följde efter ensamma, hjälplösa vandrare långa vägar och kastade sten på dem. Där rådde ständig frid och goda år, och dit ville hon bli förd bort ifrån allt sitt arma livs elände. Hon bad och hon grät, och hon brukade all sin övertalningsförmåga, men hon fick bara nej och nej till svar.
Och den, som gjorde sig döv för alla hennes böner, var en, som hade tillbragt hela detta sista år i längtan och sorg! Han skulle kanske inte ha sagt nej för några månader sedan, då hans hjärta ännu var vid liv, men nu tycktes det ha blivit alldeles förstenat under framgångens tid.
Till och med hans yttre röjde, att en stor förändring hade försiggått med honom. Han hade fått feta kinder, hakpåse, en tät mörk mustasch på överläppen. Ögonen var litet utträngda ur sina hålor, och blicken hade blivit stel och stirrande. Ja, ingenjörn undrade om inte näsan rentav hade höjt sig, blivit större och fått en ädlare form. Håret tycktes vara alldeles avfallet, inte ett strå sköt fram under läderkasketten.
Ingenjörn hade haft ögonen på honom alltsedan deras första samtal i somras. Det var inte hans stora längtan, som numera drev honom till bryggan. Han såg knappt efter ångbåten. Han kom bara dit för att råka folk, som gick in på hans galenskaper, som kallade honom kejsare för att få höra honom sjunga och berätta sina inbillningar.
Men vad var nu detta att förarga sig över? Karlen var ju en galning.
Men kanske att galenskapen aldrig hade behövt bita sig så fast, som den nu hade gjort? Det föll ingenjörn in, att om man kraftigt och obarmhärtigt hade ryckt ner honom från hans kejsartron strax i början, skulle han ha kunnat räddas.
Ingenjörn kastade ännu en prövande blick på Jan i Skrolycka. Han såg nådigt beklagande ut, men han var lika obeveklig.
I det där fina landet Portugallien skulle det förstås endast finnas prinsar och generaler, idel grannklätt folk. Det var nog så, att Stoll-Ingborg inte skulle ha tagit sig något ut där i sin bomullsduk och hemstickade kofta. Men, herregud! Ingenjörn tyckte verkligen
Det såg ut, som hade han haft lust att själv ge Jan den läxa han behövde, men så ryckte han på axlarna. Han var inte rätta mannen till detta, skulle bara göra ont värre.
Han avlägsnade sig tyst från folkhopen och gick ner till
bryggan, där ångbåten just blev synlig bakom närmaste
udde.
