Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Som en hetsad varginna såg kvinnan, hälft
förskrämd, hälft trotsig, upp mot Gottfrid.
»Ej tala tyska,» sade hon då med hes stämma.
»Långt bort — där borta — Kyssland, Polen —»
»Kommer ni från Polen?»
»Ja, Polen . . . sökt arbete, inte fått arbete. Fått
soppa af nådig herrn på slottet. Inte stjäla . . .»
»Jag tror er,» svarade Gottfrid djupt rörd. »Hvar
bor ni?»
»I staden — herberget — ej ha pengar att
betala ...»
»Där har ni litet!»
Gottfrid räckte kvinnan sin anspråkslösa kassa.
Det var honom som måste han köpa sig lös från
denna kvinna, från denna eländets och olyckans bild,
som mötte honom på tröskeln till hans glänsande
framtid.
»O, tack, nådig herre!» ropade kvinnan. »Liska,
kyss den unga nådiga herrns hand ...»
Innan Gottfrid hann förhindra det, hade det
svartögda barnet gripit hans hand och häftigt tryckt den
mot sina röda läppar.
Den unge mannen slet sig lös och skyndade in
i slottet. Tiggerskans elände därutanför fyllde hans
hjärta med en kväljande känsla af själfförebråelse.
Hvad hade han gjort, att han skulle gå till mötes en
lycklig, glänsande framtid, medan kvinnan och det
svartögda barnet därute stapplade fram emot hunger,
elände, last och förbrytelser?
’ Glädtiga skratt, muntra röster klingade-emot
honom ur trädgårdssalongen. Betjänter med små
mockakoppar på silfverbrickor skyndade förbi honom^, den
allvarsamme, helt och hållet svartklädde hofmästaren
• hälsade Gottfrid med ett förnämt, beskyddande leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
