Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
niskor, om jag någonsin kunde glömma detl O^ hvad
skulle annars ha biifvit af mig! Se där, fröken Hilma,
den dystra Tnvalidskogen och den förfallna lilla
kyrkan på Invalidberget . . . där är mitt hem — det
skulle ha förblifvit mitt hem! Ack, och jag trånar
dock så varmt efter luft och ljus, efter sol och
solsken — efter lif och lifsglädje — ack, fröken Hilma,
ni kan ju inte förstå, hvad det vill säga att lefva i
djupen, i de dunkla djupen, och trängtande blicka
upp mot ljuset, mot solen. Att er far har
tillfredsställt denna min längtan, därför, fröken Hilma, skall
jag tacka honom hela mitt lif!»
»Det är mycket vackert, det där ni säger,»
invände Hilma med tankfullt allvar, »men jag har
alltid tänkt mig, att äfven i dalen, i armodets trånga,
blygsamma lif ljuft doftande blommor knoppades .. .»
»Men inte i den dystra, öde, sorgmodiga boning,
där jag tillbragt min barndom! Fröken Hilma, har
ni någonsin varit i Invaliden?»
»Nej, inte ännu.»
»Gå inte dit, minnet därifrån skulle fördystra hela
ert lif. Ni får aldrig se lifvets afgrunder, fröken Hilma,
dessa förfärliga djup, i hvilka elände, sjukdom, laster
och förbrytelser härska.»
»Är det då ej vår plikt att släppa in det soliga,
värmande dagsljuset i dessa afgrunder?»
»Ack, den som hade kraft därtill...»
Ett muntert skratt ljöd upp till dem. Vid foten
af den höjd, på hvars krön templet lyfte sig, stodo
Hans Henning och Christel Neumann. Christel
tycktes ha flytt undan för den unge officeren; andfådd
af det snabba språnget pressade hon handen mot sitt
bultande hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
