Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
gelse, herr kyrkoherde, som ni slungat mot mig,
svarar jag intet. Men hvad denna stackars kvinna
angår, så tillropar jag eder Jesu Kristi, vår frälsares
ord: Den bland eder, som är utan skuld, kaste första
stenen 1»
Med l3^ftad hand stod han där, den vänstra ännu
hvilande på Liskas hufvud, hvilken smög sig tätt
intill hans knän. Alla de andra stodo i djup, upprörd
tystnad. Man hörde det lätta prasslet i gräset och
flugornas surrande.
Då böjde Gottfrid sig ned till Liska och sade
mildt: »Stig upp, Liska. Kom, ingen skall skymfa
dig nu. Vi gå hem.»
Liska kysste Gottfrids hand, reste sig långsamt
och följde med sänkt hufvud den unge mannen, som
hastigt lämnade platsen. Äfven männen från
Invaliden linkade efter Gottfrid. Innan den siste af dem,
Konrad Hedderich, försvann i skogen, vände han sig
ännu en gång om och gjorde en hånfull grimas åt
de kvarblif vande. Så slogo buskar ne samman äfven
bakom honom.
Kyrkoherde Neumann stod som på glödande kol.
Han ångrade bittert, att han låtit föra sig så långt.
Baronen såg sig omkring i kretsen. Hans ö^’a mötte
Hilmas tårfyllda blick — hennes ansikte strålade af
ädel, smärtsam och dock fröjdefull rörelse. En
fruktansvärd ångest hade vid Gottfrids ord med
centner-tyngd sänkt sig öfver hans hjärta, att den brottsliga
skulden skulle kunna ha sträckt sina fångarmar efter
hans egen dotter. Nu andades han ut, djupt och
lättad. Så kunde ej en skyldig se ut! — Men hans
son?! Med blekt ansikte, fast sammanpressade läppar,
skyggt nedslagen blick stod Hans Henning inför
honom — - en bild af dåligt samvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
