Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Ser ni i detta lif något orätt och syndigt? Jag
tänker, att ännu ingen blifvit olycklig genom mina ord,
genom mitt råd, min tröst.»
»Var ni inte för stolt öfver er verksamhet,
Gottfrid Hilgers!» ropade Henrik hotande.
»Ni misstar er. Jag är inte stolt öfver min
verksamhet, tvärtom, jag önskade, att jag kade makt och
förmåga att göra ännu mycket mera.»
»Och störta edra förblindade anhängare ännu
djupare i elände!»
»I olycka?»
»Ja, i arbetslöshetens — i eländets — i hungerns
olycka!»
»’Jag förstår er inte!i>
»Ni skall nog snart förstå mig. Haf bara
tålamod ännu några dagar. — Kom, kamrater,» vände
han sig till de kringstående, »låt oss gå in; prästen
behöfver inte höra, hvad vi afhandla.»
Männens dystert hotfulla blickar öfvertygade
Gottfrid, att hans ord i dag skulle falla på ofruktbar
mark. Han föresatte sig att uppsöka Henrik
Peter-mann, då denne var ensam, och aflägsnade sig,
grubblande på arbetarens ord, bakom hvilka en hemlighet
syntes honom ligga gömd.
Då han åter närmade sig Anna Polatowskas stuga,
såg han en ljus fruntimmersgestalt stå i den lilla
trädgården, vänligt samspråkande med polskan,
hennes barn och Liska. En glad öfverraskning betog
hans hjärta. Han igenkände i den smärta, ljusa
gestalten Hilma von Brandt. Den lilla Anna såg
honom först och sprang, gladt hälsande, emot honom.
Med barnet vid handen trädde Gottfrid med en glad
hälsning fram till Hilma. Ett ljust, rosigt skimmer
förklarade Hilmas vackra ansikte; hon räckte honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
