Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
skyndade genom skogen, kunde han icke längre
uthärda i Ödemarken. Han begaf sig på väg till
verken. Den gamle Mårtens, dennes son Herman,
August Knille, Vilhelm Poppe och Kristian Nöldeke följde
den unge prästen.
Ju närmare man kom Bruksbyn, dess större blef
antalet flyktingar, hvilka med ångest och förskräckelse
i förvridna anletsdrag flydde mot den öfre delen af
dalen och skogarne. Några af de flyende blödde ur
färska sår och förmådde knappast hålla sig upprätt.
Gottfrid frågade en och annan efter hvad som
tilldragit sig.
»Det behöfver man just fråga om!» ropade en
groflemmad kvinna, som släpade på sin sårade man.
»De hundarne till gendarmer ha skjutit på oss!
Skjutit och huggit löst med sablarne!»
Gottfrid ryste. Alltså hade det ändå kommit till
blodsutgjutelse? Ve, denna olycksaliga förblindelse, som
för några öres vinning på lönen störtade sig i kamp
och fördärf!
När man uppnådde den första masugnen i den
nedre dalen, träffade Gottfrid en gendarm post, h vilken
med barska ord anhöll den lilla skaran.
»Ni får inte gå in i byn,» röt anföraren till
Gottfrid.
»Vi höra ej till de strejkande,» svarade Gottfrid.
»Vi ha kommit för att erbjuda vår hjälp.»
Med misstroende betraktade gendarmen den unge
mannens besynnerliga följeslagare.
»Jag känner till ert sällskap, herre,» sade han
därpå, hånfullt leende. »De där herrarne höra hemma
på Invaliden, men äro alltid till hands, där det bjuds
på en förlustelse eller något uppträde. Ni är väl herr
kandidaten från Ödemarken? — Godt, då råder jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
