- Project Runeberg -  Portvaktarsonen /
183

(1895) [MARC] Author: Otto Elster Translator: Johan Nordling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JIL

En stund blef han liggande, lika orörlig som
•denne. Så reste han sig upp, hukade sig ned
bredvid Gottfrid, tog den stelnade kroppen i sina armar,
pressade den mot sitt vildt bultande hjärta, torkade
med skälfvande händer blodet från hans ansikte, strök
de tofviga, blodiga hårlockarne i ordning, höljde
honom med sin egen trasiga dräkt, omfamnade honom
på nytt med sina armar och satt så orörligt stilla,
som hölle han ett sofvande barn i skötet, hvilket han
fruktade att väcka.

Djupare och djupare sjönk månen och göt sitt
röda sken öfver den snöhölj da jorden. Som en
spöklik skugga rufvade den svagsinte, i hans famntag
Gottfrids stela kropp, den ende vännens, den ende,
som känt verkligt hjärteförbarmande med honom,
den från människors gemenskap utstötte, den ende,
hvars ord, hvars milda blick kastat en stråle af
himmelsk* tröst, af gudomlig nåd i hans hjärtas natt,
den ende, som lärt honom, att all lycka här på
jorden blott är en fåvitsk dröm, ett flarn, en tom skugga,
som tidens, som lifvets stormvind i ett nu kan
förskingra, liksom vinterns stormar bräcka
Invalidskogens högsta och stoltaste furor, den ende, som lärt
honom en ljufvare tröst, en fastare tro, en härlig
förvissning, som lärt honom hoppas, älska och förbida.

Och nu var denne arme, olycklige, hemlöse
varelse äfven denna enda tröst beröfvad! Nu låg den
ende vännen, den ende hjälparen, den ende
hugsva-laren där — en död — en liflös massa! En
handfull aska och stoft allenast! —

Allt hårdare och hårdare omslöt den svagsinte
den stela kroppen. Och Gottfrid drog ännu en gång
en djup suck, ännu en gång öppnade han ögonen,
-bökande stjärnan, som strålat tröst in i hans sviktande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portvakt/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free