Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Kyrkomötet 1868 - 4. Om förbud för kyrklig lysning och vigsel för viss kategori frånskilda makar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han förra gången framställt sin åsikt, men upprepade och tolkade
ånyo de anförda orden hos Matteus, förklarande, att han omöjligen
kunnat rubbas i sin övertygelse av de föregående talarnes skäl samt
att han icke talade i egen sak, då han icke inom kyrkan innehade
någon prästerlig tjänst. Han hade blivit beskylld för att hava en
orientalisk uppfattning, vara kortsynt, hylla katolicism o. s. v., vilket
allt hade ingenting att betyda, då han hade Guds klara ord att stödja
sig på, till följd varav han ock vidblev sin uppfattning. Många
tusende inom vårt land hyste samma önskan och hade samma
uppfattning. Om staten ville införa civiläktenskapet, kunde varken han
eller de med honom liktänkande hindra detta; men han och alla de,
som trodde på Frälsaren, voro också pliktiga att lyda Frälsarens
bud. Man hade anmärkt, att denna fråga ej ännu vore utredd inom
exegesen. Därmed må nu förhålla sig huru som helst, men alltid
måste dock de klara ställena i Skriften böra förklara de dunkla,
men icke de dunkla fördunkla de klara. I förevarande fall hade
exegesen låtit det oklara fördunkla det tydliga samt för övrigt följt
med tiden och bearbetats i den riktning, som bäst passade in med
den uppfattning, man fann sig bäst vid».
Greve A. Stackelberg från Linköpings stift fick härefter
ordet och talade varmt för motionen. Han yttrade bl. a.:
— — »Jag får förklara mig i allo dela motionärens yrkande i
denna sak, så fullt överensstämmande med det ord, i vilket mitt
samvete på rätt lutherskt vis är bundet. Därjämte kan jag ej undgå
att påpeka, hurusom ett icke obetydligt antal präster, i synnerhet
av de yngre, i denna stund hysa stora samvetsbetänkligheter mot
äktenskapslagens fullgörande i denna del och i allmänhet känna så
föga sympatier för statskyrkan under närvarande förhållanden, att
det behövdes blott ringa anledning, ett eller annat missgrepp av
kyrkostyrelsen, för att de skola känna sig starkt frestade att anse
ställningen inom statskyrkan förtvivlad och sig själva nödsakade
att för samvetets skull träda ut ur hennes gemenskap och möjligen
bilda friförsamlingar. Och i så fall skola de icke gå ut ensamma.
Det inflytande och det förtroende, som de i denna stund äga bland
allmogebefolkningen inom vissa stift, är så stort, att man med
säkerhet kan antaga, att allmogen skall följa dem icke blott i hundraden
utan- i tusenden. Det vore därför högeligen nödigt, att man väl
betänkte sig i denna sak; ty vilka medlemmar skulle väl statskyrkan
genom en dylik separation förlora? Månne de i andligt avseende
döda och likgiltiga? Månne de i laster och försoffning nedsjunkna?
Nej, visserligen icke. Sådana hava intet intresse för de ting, vilka
Guds rike tillhöra. Det skulle fasthellre bliva de bästa, de
allvarligaste, de mest kraftfulla och energiska medlemmarna av vår
statskyrka, som skulle lämna henne, de som utgöra hennes kärna.––––––––
Vad utskottets motivering angår, har jag icke kunnat gilla
densamma, men då den blivit så livligt försvarad av en föregående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
