Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Kyrkomötet 1868 - 17. Om ordalydelsen i prästeden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskop Th. Annerstedt från Strängnäs yrkade bifall till
utskottets förslag.
Härefter fick lektor Waldenström ordet och anförde:
»Tal. förklarade den föreslagna förändringen i prästeden ligga
honom om hjärtat, ej därför att han tvekade att bliva präst, utan
emedan han ansåge det ej vara rätt kristligt att avlägga en sådan ed,
som den föreskrivna. Det heter nämligen i densamma ej blott, att jag
vill, utan att jag skall, fullgöra, vad jag lovat, och detta så sant mig
Gud hjälpe till liv och själ. Tal. var utskottet tacksam för den
förklaring, det avgivit över dessa ord, men är den riktig, så borde eden
så formuleras, att den tydligen endast vore ett löfte, och ej göras
mera tung för samvetet, än vad den borde vara. Men då utskottet
ej betraktat de vid prästedens slut förekommande bekräftelseorden
annorlunda än som en önskan och åkallan om den Högstes bistånd
till det avlagda löftets obrottsliga hållande, så vore tal. för sin del
dock ej övertygad om riktigheten av denna tolkning. En föregående
talare hade på ett klart och tydligt sätt visat, vilken mening av dessa
ord språkbruket krävde, och tal. kunde dessutom ej begripa, vad
■orden »liv och själ» hade där att göra. De ifrågavarande slutorden,
vilka ledde sitt ursprung från det latinska quod Deus me juvat,
inne-hölle ej något löfte, utan tvärtom en nedkallan av Guds förbannelse
över den, som avlägger eden och bryter sitt löfte. Kyrkans äldre
lärare hade i de omnämnda slutorden ej något anropande av Guds
hjälp, och en av dessa, Schartau, hade uttryckligen förklarat
slutorden i eden därmed, att den svärjande beder, att Gud ville förkasta
honom till liv och själ, om han ej hölle, vad han lovat — en mening,
som talaren själv funne ligga i nämnda slutord. Vore det emellertid
Kyrkomötets åsikt, att slutorden i prästeden ej innebure någonting
annat än ett anropande om Guds bistånd till att hålla sitt löfte, så
gjorde Kyrkomötet de blivande prästerna en stor tjänst, om denna
förklaring komme längre än till utskottets betänkande; då anropade
talaren Kyrkomötet, att denna förklaring också bleve lag samt att
man med otvetydiga ord måtte utsäga, vad de tvetydiga innebära.
Vad för övrigt själva prästeden beträffade, kunde man med skäl
sätta i fråga, vartill den skulle tjäna. I handboken funnes upptagna
frågor, som vid prästvigningen framställas till kandidatens
besvarande. Då prästen nu skall besvara dessa frågor med ja, och desamma
även innehålla allt, vad man kan åstunda, att prästen skall lova, så
synes det talaren, att ingen särskild ed vore behövlig, likasom om
prästens löften ej skulle vara förbindande, om ej därtill lades en
■ed under åberopande av Guds namn. För den samvetsgranne är detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
