Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 3. Angående anteckning av dopvittnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herr Rosengren menade, att dopstriden är en under förra
decenniet utagerad strid. Det visar blott, att herr Rosengren fasligt litet
känner den nuvarande situationen. Det är så långt ifrån, att den
utagerades under förra decenniet, att herrarna skola få se, att den
skall fortfara och tillspetsa sig ju längre desto mer, tills det blivit
en annan ordning inom den svenska kyrkan. När han därför sade,
att saken vore utan aktuellt intresse för närvarande, så var det ett
uttryck för att herr Rosengren ej känner till förhållandena. Det är
så vanligt, att svenskar, och även präster, ha bättre kännedom om
fåraveln i Australien än om det andliga liv, som rör sig utanför
deras egna dörrar.
Herr Rosengren sade vidare, att om jag vore statsråd och finge
ett sådant förslag från Kyrkomötet mig förelagt till kontrasignering,
så skulle jag sätta mig emot det. Men jag försäkrar honom, att jag
ej skulle tveka ett ögonblick. Inom fem minuter efter det handlingen
förelagts mig, skulle mitt namn stå under den. Så mycket känner
herr Rosengren mig!
Herr Ekdahl sade, att min motion skulle stå i strid mot kyrkans
gamla ordning. Jag vet icke det. Det är väl kyrkans ordning av
gammalt, det som står i kyrkolagen, eller att faddrar skola vara
vittnen. Det är gammal, god sed att ha några personer, som kallas
faddrar och som äro vittnen till dopet — så trodde och talade de,
som skrevo 1683 års kyrkolag, och då måtte det väl ej vara stridande
mot kyrkans gamla ordning.
Så sade herr Ekdahl, att prästerskapet icke någonsin hade såsom
vittnen antecknat personer, som ej varit närvarande vid dopet. Men
kyrkoherde Ljungqvist har nyss upplyst, att före 1894 hade kolumnen
till överskrift ’dopvittnen’ och att även då antecknades i densamma
sådana, som aldrig varit närvarande. Det är först efter år 1894,
som ’dopvittnen’ utbytts mot ’faddrar’. Men det gick lika bra att
anteckna frånvarande personer såsom vittnen då, som det går nu,
när kolumnen heter: ’faddrar’. Att ’faddrar’ kunna vara något annat
än dopvittnen, om man nödvändigt vill definiera ordet efter
nuvarande praxis, det medgiver jag vara alldeles riktigt, men kyrkolagens
mening är det icke. Och det är detta jag velat framhålla.
Nu säger herr Boéthius: Ja, kyrkolagens ordalag kunna tolkas
på två sätt. Därpå vill jag svara, att det finnes ingenting, som ej
kan tolkas på två eller flera sätt, om man så vill. 1867
sammanträffade jag i Wiirtemberg med några tyskar, som kommo från
Konstan-tinopel. Det året var världsutställning i Paris, och sultanen hade
beslutat att resa dit. Detta väckte en förfärlig strid mellan de
muhammedanska teologerna, emedan koranen förbjöd sultanen att utom
9 — P. Waldenström. Kyrkomötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
