Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lektor Magnusson replikerade lektor Waldenström:
»––-Herr Waldenström använde ändå uttrycket ’många präster’,
och jag anser fortfarande, att den beskyllning han framkastade kom
att riktas mot kåren. — Vad slutligen beträffar neddoppandet vid
dopet, så är jag säker om att herr Waldenström väl känner till, att
det skrivits volymer om betydelsen av ordet ftaniCsM, och det torde
icke vara skäl att här tvista om den saken.»
För tredje gången vid detta kyrkomöte hade lektor
Waldenström ordet i frågan och yttrade därvid:
»Jag skall börja med herr Magnusson igen.
Vad ordet ftamCsw betyder, må vara en sak för sig, men då
Luther i sin katekes skriver: ’Man taucht das Kind’ eller på latin
’immergit’, då måtte det väl icke kunna vara tu tal om vad Luther
menat. Men jag skall icke vidare uppehålla mig vid det.
Herr Berggren fann sig icke tillfredsställd av min förklaring i
mitt svar till honom. Jag kan icke giva honom något annat svar,
och jag kan icke giva något annat svar åt biskop Billing heller. Jag
är en vän av frikyrkan. Det har jag också visat genom att väcka
motion om att skilja den svenska kyrkan från statskyrkoformen.
Jag har verkat för frid, så långt som det varit mig möjligt utan
något förnekande av min bestämda anslutning till den frikyrkliga
principen. Jag finner det från denna ståndpunkt lätt förklarligt och
oklanderligt, att personer, som stå i frikyrkliga församlingar med
ordentligt kallade predikanter och lärare, hellre hålla sig till dessa
vid sina nattvardsgångar och sina dop än till statskyrkans präster.
Ja, jag finner det mycket naturligt, och jag vägrar aldrig att döpa
deras barn, när de bedja mig därom. I deras nattvardsgångar
deltager jag ofta. Men å andra sidan har jag energiskt uppträtt mot
dem, som klandra och tadla såsom något okristligt, att olika
tänkande medlemmar av en friförsamling till äventyrs ha gått till
nattvarden i kyrkan eller låtit en troende präst döpa deras barn. Mera
kan jag icke göra.
Jag kan nämna för herrarna en liten händelse, som kan vara ganska
belysande. Det var sista gången jag var tillsammans med den numera
avlidne kyrkoherden, doktor Rydberg, i Gävle. Han kom upp i skolan
och åhörde en kristendomslektion. När gossarna hade gått ut, satt
han kvar, och jag stannade kvar i klassen även jag. Då sade han
med rörelse: ’Du Waldenström, vi ha det allt bra gott här i Gävle’.
’Ja’, sade jag. ’Det är märkvärdigt, vilken frid här är’, fortfor han.
— ’Jag tackar Gud för det, jag också’, svarade jag. — ’Ja’, yttrade
han vidare, ’jag sade dem också i Uppsala, när jag var där sist,
att I skolen icke tro, att det är farligt i Gävle, fastän han själv
bor där.’ — Men sedan blev det annorlunda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
