Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lekmannadopen och bästa sättet för deras anteckning i de kyrkliga
ämbetsböckerna, så torde det näppeligen kunna förtänkas utskottet,
om det hänvisar till sitt uttalande förra året. — Utskottet hyser intet
tvivel därom att — under förutsättning, att handlingen företages i
den rätta intentionen — ett, även utan nödfall av lekman förrättat
dop »i rent och obemängt vatten till Fadrens, Sonens och den helige
Andes namn», är en verklig sakramentshandling. — Men dopet
betyder icke blott, att den döpte blir lem i den andeliga
gemenskap, som kallas »Kristi kropp», utan även att han erhåller
medlemskap i den förhandenvarande kyrkoförsamling, inom vars gränser
livets allsmäktige Herre låtit honom inträda i världen. Det är därför
också åt sin församling och icke åt enskilda, som Herren överlämnat
sakramentsförvaltningen. — Kyrkan har högtidligen förklarat sig i
Confessio Augustana av 1530 känna igen ett med Guds eget ord
överensstämmande uttryck för sina kristligt-kyrkliga
troserfarenheter. — Utskottet hemställer, att motionen icke må till någon
Kyrkomötets åtgärd föranleda.»
Då ärendet förekom i Kyrkomötet, begärdes ordet först
av motionären, lektor Waldenström, som anförde följande:
»Jag har i min motion sagt, att jag gärna medgiver svenska
kyrkans präster rättighet att betrakta det såsom en kyrklig oordning,
att lekmän döpa barn, utan att nödfall kräver det. Därmed är dock
icke alls erkänt, att det verkligen är en oordning. Jag skall meddela
herrarna det formulär, enligt vilket sådana dop pläga ske. Det är
först sång, sedan bön om Herrens närvaro och välsignelse, därpå
uppläsning av instiftelseorden samt av Mark. 10: 13—16 ävensom
av något stycke, som handlar om dopets betydelse, t. ex. Gal. 3: 27—
29; Ef. 4: 3—s, 5: 23—27; Tit. 3: 4—7; Rom. 6: 4—11. Så följer
uppläsningen av trosbekännelsen och därpå dopets förrättande genom
neddoppning (en gång) eller begjutning (tre gånger) under uttalande
av följande ord: »Jag döper dig N. N. till Guds, Fadrens och
Sonens och den helige Andes namn». Dopförrättaren beder därefter
för den döpte, att Herren Jesus må bevara honom eller henne och
giva den döpte nåd att tillväxa i sanning och gudsfruktan. Därpå
lägger dopförrättaren handen på den döptes huvud och läser
välsignelsen. Akten avslutas med gemensam sång.
Om herrarna kunna kalla detta för oordning, låt vara att dopet
förrättas av lekman, så är icke jag av samma tanke. Jag kan
försäkra herrarna, att om ni någonsin varit närvarande vid ett sådant
dop, så skulle ni ha gått därifrån med verklig uppbyggelse, ja,
många gånger med större uppbyggelse, än om dopförrättningen
verkställts av präst, vilket stundom kan ske på ett ganska andelöst och
slarvigt sätt, vartill jag själv icke så sällan varit vittne.
Men låt vara att herrarna betrakta det såsom en oordning —
jag skall gärna tillåta herrarna att göra det — herrarna måste dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>