Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många år sedan det betraktades som kyrklig oordning, att människor
samlades — icke att spela kort, dricka punsch eller dansa •— utan
att läsa Guds ord, bedja och sjunga andliga sånger. Det var många
hundratal svenska medborgare och medlemmar av svenska kyrkan,
som måste dels böta, dels i fängelse avtjäna böter, för att de gjort
sig skyldiga till denna kyrkliga oordning. Nu är jag säger på att
var och en av herrarna tänker: »Gud vare lov, att den tiden är över!»
Men så hette det icke, medan det pågick.
Efter åtskilliga år uppstod då inom de fria andliga föreningarna
den frågan: ’Kunna vi icke också tillsammans få fira Herrens
nattvard, eftersom Luther i 14 artikeln av Augsburgska bekännelsen
ställer sakramentsförvaltningen och ordets predikan på samma linje?’ Så
mycket mer tycktes detta vara i sin ordning, som man gång efter
annan hörde präster jämra och beklaga sig över det närvarande
okristliga nattvardsväsendet. Det var nämligen ofantligt vanligt, att
man fick höra sådana klagomål. Nå väl, så började man då, först i
största enskildhet och hemlighet, att göra detta. Den första gång
jag deltog däri, var i en torpstuga i en långt avlägsen skogstrakt
i Värmland. Vi gjorde det för stängda dörrar och med nedrullade
rullgardiner. På detta sätt började nattvarden så småningom att
firas i de enskilda hemmen. Men då kunde för utrymmets skull icke
alla, som ville vara med, inbjudas därtill. De som icke blivit inbjudna,
kände sig sårade, och så måste dessa nattvardsgångar flyttas över till
bönehusen. Men missionsföreningarna bestodo på den tiden till en
del av medlemmar, som visserligen hade ett allmänt andligt intresse,
men för övrigt icke hade något annat gemensamt med föreningen,
än att de till densamma betalade en viss liten avgift, vanligen 1
krona om året. Detta kunde nu icke fortsätta vidare. Föreningarna
måste ombildas till kristna församlingar i biblisk mening, så långt
det är möjligt för människor att komma därtill. Då vart det ett
förfärligt väsen över detta, »denna kyrkliga oordning», såsom
herrarna nog torde minnas.
I början hade de troende på sina ställen försökt att få begagna
kyrkan. De anlitade då en präst till att förvalta nattvarden. Detta gick
till en tid, men så blev det stopp. Då måste de flytta till
bönehusen. Emellertid ville de gärna hava en präst såsom förvaltare.
Men då grepo de kyrkliga myndigheterna in. Jag blev själv av
Uppsala domkapitel två gånger straffad, för att jag som präst gjort
tjänst vid sådana tillfällen i Uppsala. Dr Fjellstedt, som också en
gång hade lovat att i Uppsala bönehus hålla en nattvardsgång, blev
uppkallad till ärkebiskop Sundberg och fick en allvarlig påminnelse,
att han komme att bli ordentligen straffad, om han understode sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
