Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Härefter utspann sig en lång och livlig debatt, som
öppnades av biskop U. L. Ullman från Strängnäs, vilken bl. a.
yttrade:
»— — Enligt de sakramentala instiftelseorden äro sakramenten
av Herren överlämnade åt hans församling för att på
församlings-mässigt ordnat sätt förvaltas och begagnas. — Se vi på dopets
stiftelseurkund i slutet av Matteusevangeliet så var det ju apostolatet
såsom representerande församlingens samfund, som fick
dopuppdraget av församlingens Herre. — Om nu den ene eller andre
individen av en eller annan anledning får det infallet att uttala
sakramentsformuläret eller att utföra de till sakramentshandlingen
hörande utvärtes åtbörderna för att ställa till ett dop, så kan
naturligtvis icke detta rent individuella tilltag på något magiskt och
mekaniskt sätt producera ett sakrament med gudomliga kraftverkningar i
sig. — Denna åsikt om lekmannadop, att det i regel icke är något dop
med sakramental kraft i sig, äger lyckligtvis stöd även i hela
kristenhetens kyrkorättsliga åskådning om saken. — Vad beträffar det nu
föreskrivna förfaringssättet, att i de fall, om vilka nu är fråga,
anteckna: ’ej av svenska kyrkan döpt’, har jag för min del aldrig
kunnat finna mig väl därvid. — Jag kan icke låta bli att tycka,
att det smakar av kompromiss. Det är svävande och oklart, det har
herr Waldenström fullt rätt i. Man frågar sig ovillkorligen: Skall
lekmannadopet härigenom vara erkänt som verkligt dop, eller skall
det icke vara erkänt? Det ser mig nästan ut, som om man med
det där diplomatiskt försiktiga uttryckssättet ville liksom komma
undan själva läroavgörelsen i detta viktiga stycke. — Jag säger som
herr Waldenström: det är ej kyrkan värdigt att lämna en sådan
viktig punkt oavgjord, in suspenso, och det är icke heller
barmhärtigt mot de lekmannadöpta att låta dem gå och vänta, kanske
en IS, 20 år på att få en avgörelse, huruvida deras dop är ett verkligt
dop eller icke. — Det är icke heller praktiskt — även däri giver
jag herr Waldenström liksom ock utskottsreservanten rätt — att
uppskjuta undersökningen om detta lekmannadop så många år, efter
det att det verkställts. —1 Däremot kan jag alldeles icke instämma
med motionären och icke heller med utskottet i fråga om själva
realiteten, att dylika dop böra erkännas vara verkliga, sakramentala
dop. — Med ogillande av såväl motionen som utskottsbetänkandet
skulle jag alltså egentligen yrka på återremiss. — Men då jag mycket
väl inser, att ett sådant yrkande från min sida icke skulle leda till
resultat, skall jag nöja mig med att endast hava här uttalat, vad
jag nu såsom ett vittnesbörd har uttalat.»
Biskop Nils Lövgren från Västerås hade därpå ordet och
framhöll ungefär samma synpunkter som vid det förra
kyrkomötet. Han sökte dessutom bagatellisera faran för att de
mottagna dopsedlarna skulle kunna komma bort å
pastorsexpeditionerna. »Min ställning är således avgjord och klar.
Jag måste yrka avslag å såväl motionärens förslag som reser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
