Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle väcka en sådan oerhörd indignation. Det skreks från Ystad
till Haparanda, — för det första därför att det var en sådan oerhörd
’oordning’ att ordna dessa förhållanden och för det andra därför,
att det var en kränkning av kyrkolagen, som enligt min mening icke
hade det ringaste med frågan att göra, och från ett tredje håll därför,
att svenska statskyrkans maktställning skulle vara rubbad. För att
råda bot på alla dessa svårigheter sammankallades då en konferens
av rikets biskopar. Det var ingalunda enighet på denna konferens.
En av biskoparna for därifrån redan innan konferensen avslutats
och skrev en ganska pepprad skiljaktighet. Men konferensens beslut
mynnade ut i, vad som nu kallas det andra dopcirkuläret. Granskar
man båda dessa cirkulär, skall man verkligen hava ett teologiskt
synglas av synnerlig skärpa för att fatta den djupaste och innersta
skillnaden mellan cirkulären. Men ser man på det uttryck, som
valdes för att giva någonting åt den åskådning, som man här ville
tillgodose, då blir skillnaden högst betydlig. Man vill fritaga prästen
från en mera ingående undersökning och därför säger man: ’Icke
av svenska kyrkan döpt’. Jag hade nu under de där striderna
ingalunda blivit någon teolog, men jag hade fått höra mycken teologi
och suttit som en uppmärksam lärjunge, och jag blev alldeles häpen,
när jag först hörde de orden, ty jag hade aldrig i mitt liv hört talas
om, att man döpes av ett kyrkosamfund. Att man döpes inom ett
kyrkosamfund eller av en präst, tillhörande ett kyrkosamfund eller
till medlem av ett kyrkosamfund — det kunde jag förstå, men ’icke
av svenska kyrkan döpt’, det kunde jag aldrig få klart för mig.
Men, säger man, det där tangerar Sveriges kyrkolag. Enligt min
mening är det ingalunda fallet. Den svenska kyrkolagen är mycket
förnäm. Den stadgar egentligen, att dop skall förrättas av ordinarie
präst i församlingen, och vid sidan härav finnes endast nöddop. Men
icke är det meningen, att man i det här fallet skall göra någon
kyrkolagsändring. Det är blott meningen, att då man har den
bestämda åskådningen, att det ligger en andlig kraft i ett lekmannadop
under vissa förhållanden och på visst sätt förrättat, så skall det
göras en anteckning härom i kyrkboken.»
I detta anförande instämde konsistorienotarien A. E.
Carl-gren i Luleå.
Biskop J. W. Personne från Linköping, yttrade bl. a.
följande:
»—1 — För mig är denna fråga endast en ordningsfråga.
Landshövding Holmquist sade, att han ville giva motionären det vitsordet,
att han hade rätt den här gången. Det har han också efter mitt
förmenande, om man ser saken ur rent teoretisk-dogmatisk synpunkt,
ty jag ser i likhet med de allra flesta, som hava yttrat sig här i denna
fråga, att lekmannadop kan ur den synpunkten vara fullkomligt
likvärdigt med de s. k. kyrkliga dopen. Men ur ordning ssynpunkt har
motionären alldeles icke rätt. Ur ordningssynpunkt är för mig hans
motion rent av orimlig.»
Biskop K. H. G. von Schéele från Visby talade för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
