Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våra universitet göra till sin uppgift att i de blivande prästerna
inplanta sådana åsikter. Vem vet, hur länge det dröjer, innan vi
ha en ecklesiastikminister av samma skrot och korn. Ja, det stannar
icke därvid. Den lutherska reformationens grundprincip, den heliga
Skrifts gudomliga auktoritet, utan vars energiska fasthållande gent
emot alla människofunder hela reformationen blivit en stor
såp-bubbla, underkännes öppet av i kyrkans tjänst stående präster och
teologer — och statskyrkan står alldeles vanmäktig.
Går jag från detta över på det praktiska området, det kyrkliga
livet, så är det där icke bättre beställt. Statskyrkan kan icke från
sin gemenskap avlägsna någon enda av sina medlemmar, han må
hysa vilka antikristliga och ateistiska, vilka omoraliska åsikter som
helst, och han må föra ett så omoraliskt liv han än vill. Att detta
är i fullkomlig strid emot den kristna kyrkans idé, mot bibelns lära,
ja, även emot den lutherska bekännelsen, det veta alla. Men
statskyrkan står fullkomligt vanmäktig, och detta just därför, att hon
är statskyrka.
Att ett sådant tillstånd icke kan i längden fortfara, det är alldeles
uppenbart. Icke allenast kyrkans vänner inse det, utan även hennes
fiender, som gång efter annan giva uttryck åt sitt löje och sin
medömkan med den ynkliga belägenhet, i vilken statskyrkan sålunda
befinner sig. Och det är ett väsentligt hinder för det kristligt
moraliska inflytande, som hon skulle kunna ha, om hon vore fri.
Men inser man således, att en skilsmässa, som sagt, förr eller
senare blir nödvändig, så bör man ju förr desto hellre göra sig
förtrogen med den tanken samt vidtaga åtgärder, som kunna
förebygga en våldsam brytning och i stället resultera i en lugn och
kristlig avveckling. Må man icke förskanska sig bakom sådana
tillvitelser, som skulle yrkandet på dylika åtgärder hava sin rot uti
kyrkofientlighet och därför böra utan vidare avvisas. Må man icke
heller trösta sig med att kyrkan har sitt stöd i kyrkans Herre och
behöver ingenting frukta, ty nog är det sant, att Herren har lovat
att bevara sin kyrka, så att icke ens dödsrikets portar skola vara
henne övermäktiga, men statskyrkoformen har intet Guds löfte att
åberopa sig på.
Att nu angiva, huru förhållandena skulle komma att gestalta sig
efter en sådan skilsmässa, som nu är nämnd, det torde vara omöjligt.
Det kan endast en grundlig och säkerligen ganska långvarig
förberedande utredning åstadkomma. Men målet måste från början
fattas i sikte, och det är, som jag i min motion vid förra
kyrkomötet sade, tvåfaldigt, nämligen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
