Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
optimism, när han ser på den utveckling, som skulle följa på hans
förslag att övergå från statskyrka till frikyrka. — Motionären säger,
att statskyrkoformen har, i fråga om sin rätt att bestå, intet löfte
att åberopa sig på från kyrkans Herre. Det är riktigt, men jag
frågar: Har frikyrkan, såsom sådan något dylikt löfte? Det kan
motionären icke påvisa i Nya testamentet. — Motionären har -—■ det
framgår av hans yttranden såväl nu som vid förra kyrkomötet —
en, som mig synes, förunderlig sympati för den största frikyrkan,
den mäktigaste och äldsta, som existerat i världen: den romerska. —
Det inträffar, att personer, som varit predikanter i friförsamlingar
eller missionsföreningar, komma och anmäla sig hos åtskilliga
stifts-chefer för att på dispensens väg bliva präster. — Friheten för
individer och präster är större i statskyrkan än i någon frikyrka,
som skulle bildas här i Sverige».
Generaldirektör P. S. Wieselgren från Stockholm började
med att draga krigspolitiska paralleller, varvid vårt folk
ändå vetat att icke uppgiva sina positioner utan nödtvång,
vilket han ansåg vara ett föredöme väl värt att följa för
vår kyrka och yttrade sedan angående bekännelseskrifternas
betydelse bl. a. följande:
»––-Bekännelseskrifterna om tron ha tagit olika former under
olika tider; men tron, troslivet, det är det väsentliga, det är det,
som bär upp bekännelsen, och jag vågar säga, att om också
vetenskapen kan jämka här och jämka där för att tillfredsställa sitt
vetenskapliga samvete, så är det dock mindre på detta, som det
kommer an, än därpå, att den stora mängden förs’tår, att tron, det
är kraften, det är makten, det är det, som bär oss igenom alla
faror och alla våra frestelser.»
Kontraktsprosten E. G. Ljungqvist från Ockelbo höll ett
anförande, i vilket han gav motionären i stort sett rätt på
alla punkter men vilket han dock slutade med att yrka bifall
till utskottets hemställan. Han yttrade bl. a. följande:
»—- — Motionen innebär utan tvivel ett allvarligt giv akt. Däri
ligger en maning att betänka, vari vi befinna oss i kyrkligt hänseende
och vart den nuvarande utvecklingen inom kyrkan synes peka hän.
Ty hela den moderna utvecklingen för helt naturligt med sig större
eller mindre konflikter emellan stat och kyrka, och det är ej att
vänta, att dessa med tiden skola avtaga utan snarare tilltaga. Staten
övergår nog så småningom allt mer och mer ifrån att vara en kristen
stat, som bedömer saker och ting från kristlig synpunkt, till och
med att vara en, för att nu i detta sammanhang använda det vackraste
ordet, human stat, som bedömer mycket — även det som faller inom
kyrkans: område — från helt andra synpunkter. Nu ligger i motionen
den sanningen, att vi måste göra oss förtrogna med den tanken, att
en skilsmässa emellan stat och kyrka kan bli en tvingande
nödvändighet och att vi måste rusta oss med hänsyn till en sådan eventualitet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
