Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men att den måste uppgivas och att man måste, om man är klok,
på förhand bereda sig på vad som kommer. Emellertid har jag nu
icke kunnat i detalj säga utan endast antyda, vad som skall sättas
i stället, och därför har jag föreslagit en utredning.
Det är alldeles sant, att kyrkan icke i vad väder som helst ’bör
följa med strömmen’. Men om strömmen går i rätt riktning, så skall
kyrkan icke heller vara ’såsom käringen mot strömmen’. Vad som
bör undersökas, det är, huruvida strömmen går i riktning åt det,
som är gott, eller i motsatt riktning. Och min tro är, att en utveckling,
som leder till kyrkans frigörande från staten, är en god riktning,
som man icke bör sätta sig emot utan finna sig i. Annars är fara
värt, att strömmen genom onödigt hämmande dammar får sådan
kraft, att den sopar bort icke blott dammarna utan även mycket
därjämte.
Naturligtvis skulle, om man upplöste bandet mellan kyrka och
stat, Konungen upphöra att vara summus episcopus, och det är väl
icke heller någonting att beklaga.
Nu sades det av en talare, att då skulle också statens skyldighet
att giva kyrkan sitt stöd upphöra. Därpå har jag svarat i min motion:
Även efter upplösandet av bandet måste staten finna vissa former,
i vilka den kunde kläda sitt intresse för religionen, och detta från
statens egen synpunkt sett, emedan det kraftigaste stödet för statens
sammanhållning och utveckling är och blir månheten om religionen.
Men därtill behöves visserligen icke en statskyrkoform.
Så frågade ock den ärade ordföranden för utskottet, om statens
skyldighet att i lagstiftningsväg stödja kyrkan skulle upphöra. Jag
menar, att staten, såsom intresserad för religionen, skulle göra allt
för att stödja den religiösa utvecklingen, men icke på sådant sätt,
att den lade en kvävande hand uppå densamma, såsom det under
långa tider skett och som vi ännu ha spår av, fastän det börjar att
lossna och lossna så småningom. *
Biskop von Schéele anförde såsom exempel på huru det lossnar,
att medlemmar nu kunna utträda ur svenska statskyrkan utan att
uppgiva ett kristligt samfund, till vilket de ämna övergå. Men när
han menar, att detta är ett uppgivande eller ett lösande av sambandet
mellan stat och kyrka i viss mening, så förstår jag honom icke, ty
om ioo eller 1,000 gå ut, så är statskyrkan samma statskyrka ändå.
Vidare sade den ärade utskottsordföranden, om jag förstod
honom rätt, att vid en sådan upplösning skulle statens .tjänare och
konungen icke vara bundna vid en viss trosbekännelse. Ja, jag frågar:
Vilken är nu egentligen bunden vid en trosbekännelse ? Det står
visserligen i lag;en, att de skola hava en viss trosbekännelse. Men huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
