Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 10. Angående konfirmationsritual
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullkomligt som möjligt är’, så säger jag: ’Du är icke någon kristen’.
Och så dömer jag utan att behöva beskyllas för att vara en
hjärte-rannsakare.
På samma sätt är det med en församling. Man hör, att den med
Guds hjälp försöker att hålla tukt och ordning. Om det icke i alla
stycken lyckas utan försyndelse förekommer, så kan det ändå vara
en kristen församling. Men om en församling låter allting gå vind
för våg och försvarar sig med, att huru man är bär sig åt det icke
är möjligt att få en ren församling till stånd — då kan hon icke vara
en kristen församling i biblisk mening.
Nu har man sagt, att barnen icke äro mogna för att avgiva sådana
löften vid 14 å 15 års ålder. Men det är icke mogenheten, som fattas,
det skola herrarna icke säga. Herrarna veta och måste väl erkänna,
att barnen ofta vid den åldern äro så ogudaktiga, att det är en
osanning att avfordra dem trosbekännelse och helgelselöften.
Det är alltså icke bara mognad, som fattas. Ty vore det bara så,
då vore saken lätt hjälpt därmed, att man uppsköte
konfirmations-akten till 17 eller 18 år eller varför icke till 20 år. Men nu finnes
det många barn, som vid 12, 13, 14 eller 15 års ålder kunna med det
gladaste hjärta och fullständigaste medvetande bekänna sin tro och
kärlek till Herren Jesus. Vår Frälsare hade icke sådana tankar om
barnen, som herrarna hava, ty då hade han icke sagt till sina apostlar:
’Utan att I omvänden eder och varden såsom barn, kunnen I icke
ingå i Guds rike’.
För övrigt, om barnen icke äro mogna för sådana frågors
besvarande, så frågar jag: Vad tänka då herrarna om deras mogenhet
för den del av skriftermålet där de tilltalas sålunda: ’Är denna
eder syndabekännelse uppriktig, och begären I alltså med botfärdigt
hjärta’ etc. Äro de mera mogna för detta tilltal? Nej.
Sådan som situationen för närvarande är, är ställningen olöslig,
och det har vid de upprepade förslag, som gjorts för att lösa frågan
och vilka alltjämt misslyckats, visat sig, att det helt enkelt icke går.
Vi sakna församlingen och vi sakna personerna och således sakna
vi underlaget för det personliga i konfirmationen. Vad skall det tjäna
till att hålla på att lappa på det där? Det är ändock endast så, att
varje ny lapp gör hålet större. Det har man ju sett. Man lappade
med att taga bort helgelselöftet. Ja, vad blev därav? Jo, det blev
ett ännu större hål, ty det rev omkring sig, och nu gäller det
tros-löftena och trosbekännelsen.
Här måste man tänka på att sätta yxan till roten och gripa sig an,
icke med en eller annan lem utan med huvud, hjärta och hela kroppen.
Men det är naturligtvis som att tala i en öken, om man talar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
