Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 15. Angående rättighet för föräldrar, tillhörande svenska statskyrkan, att i vissa fall få sina barn befriade från kristendomsundervisningen i skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melse och sorg, som föräldrar måste höra av sina barn, när de komma
hem från skolan, att de under kristendomsundervisningen fått veta,
att vetenskapen bevisat, att Kristi uppståndelse, som utgör själva
grundstenen för den kristna tron, ingenting annat är än en synvilla
av apostlarna. Är det svårt att där konstatera, vad som är å färde?
Man kan ju bli förtvivlad, när man tänker på att om man icke
låter sina barn deltaga i denna undervisning, så skola kyrkans män
draga försorg om, att polisen kommer och hämtar dem och sätter
dem dit igen. Tro icke herrarna, att de kristliga inflytelser, som
barnen kunna få i kristliga hem för övrigt i livet möta sådana
motsatta strömningar, som sätta deras kristna tro i fara, att man
visserligen bör förskona dem för en religionsundervisning i skolorna, som
leder åt samma håll?
Nu invänder man: ’Men då kunna ju alla — även de
kristen-domsfientliga — begära samma rättighet att befria sina barn från
en kristendomsundervisning, som de själva icke gilla’. Ja, det skulle
vara fullt berättigat, ifall svenska staten vore religionslös. Samma
dag som den svenska staten förklarar sig för religionslös, blir följden
naturligtvis den, att all religionsundervisning skall bort ur skolorna.
Men så länge staten förklarar sig vara religiös, måste det vara
religionsundervisning, och så länge den förklarar sig vara kristligt
luthersk, måste det vara religionsundervisning i överensstämmelse
med den lutherska kyrkans grundprinciper, om också icke i
överensstämmelse med alla dess bekännelseskrifter. Det yrkandet således,
att vem som helst skulle hava rättighet att taga sina barn från
religionsundervisningen under vilka förhållanden som helst, är obefogat,
ända till dess den dag kommer, då staten förklarar sig religionslös.
Säkert är också, att genom ett avslag på motionen och bifall till
utskottets betänkande kommer Kyrkomötet att verka i den riktningen.
Ty herrarna må icke tro, att man kan genom sådana här band
betvinga den reaktion mot rationalismen, som uppbäres av den
frikyrkliga rörelsen i vårt land i denna tid.
Jag förstår nog, att det går med denna min motion, som det gått
med andra motioner, men jag har velat uttala dessa allvarliga ord
och framhålla, huru det förvisso kommer att gå. Få se, huru det
kommer att gå den dag, då kristliga föräldrars barn skola genom
polisens hjälp hämtas för att deltaga i en kristendomsundervisning,
som söker föra dem bort från bibeln och bibelns Gud. Man kan bli
uppskakad av mindre än det.»
Reservanten i utskottet, professor F. A. Johansson från
Lund, fick därefter ordet och yttrade bl. a.:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
