Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västerns svensk-amerikaner. Dikt af Joh. A. Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sång om hämnd och hat ej klingar kring en rådseld såsom förr.
Klara, ljufva ungdomsröster glänta på mitt hjärtas dörr.
Sång från hembygds berg och dalar, sång från ljunghed och från mo
hviskar i mitt öppna öra ord om kärlek, hopp och tro.
Sägen mig, I tegar rika, som i sommaras fägring stå,
sägen mig, palatser höga, sägen mig, I stugor små,
hvem är han, som allt förvandlat? Nämnen mig hans dyra namn,
namnet, som ej dör men lefver evigt uti ärans famn.
För att bryta bygd — I svaren — för att vinna land med plog,
uti linnetäckta vagnar månget folk mot väster drog,
byggde torfhus, byggde “log-hus”, fyllde dem med barn och flit,
röjde utan pengar vildmark under sträfsamt släp och slit.
Men af alla folk, som kommo, svensken var dock nummer ett.
Ära, ära, moder Svea, som oss detta folk har gett!
Ej med bläck och penna skref det här sin sköna hjältedikt,
men med yxa, plog och spade, modigt och med tillförsikt.
Säd sköt brodd på nyplöjd åker, säd sköt brodd på andens mark;
kyrkor byggdes, skolor byggdes; framtids grundval lades stark.
Frisk och modig, redbar, blygsam svensken gick sin jämna gång;
stål det fanns i arm och vilja, silfverklang i språk och sång.
Torka kom och brände majsen, hvetet gräshoppsföda blef,
och förfallen var reversen; nöden in i stugan klef.
Dyster jämmer ljöd i nejden, sedan lyckans sol gått ned.
Alltför stolt att klaga, tigga, svensken tåligt teg och led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
