Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sista julen på Brattalid. Bilder från nordmannakolonierna på Grönland och i Vinland af A. Schön. Med 3 bilder - II. Erik Röde och hvite Krist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brattalid, följde hans exempel. Men de öfriga männen gingo
att, tunga af mjödet och trötta af nattvaket, söka hvilan mellan
björnhudar eller hemväfda ryor.
Erik Röde är en af dem, som stanna kvar i skålen. Den gamle
vikingen sitter ännu kvar i högsätet, sedan de andra gått till hvila.
Stockeldens bränder slockna en efter en, liksom ock
blossen på väggarna, rökmolnet öfver skålens ås förtunnas alltmer
och försvinner slutligen; men klart brinna de vigda vaxljusen i
det lilla kapellet och belysa med sitt sken krucifixet på
högaltaret och den heliga jungfruns bild på sidoaltaret, rökelsen doftar,
Sigfrid präst sjunger andäktigt julmässan, och den lilla
församlingen svarar honom lika andäktigt. Men när mässan är tillända
och klockan i den lilla takryttaren kläppt utsunget, uppstiger
Sigfrid präst i predikstolen och predikar under djup rörelse 0111
Kristusbarnet, som lät sig födas i Betlehems krubba på hö och
strå, huruledes den i Norden af ålder brukliga julhalmen bör
vara en påminnelse för hvarje kristtrogen om Jesu heliga födelse,
och huruledes Kristus är den rätte Balder, som till sist skall
segra öfver Lokes, det ondas makt.
Men därinne i skålen sitter ännu Erik Röde och lyss på
sången från kapellet, under det att hans gamla ärriga, af ett långt
hvitt böljande skägg prydda ansikte spöklikt i den svaga
belysningen från härden skymtar fram mellan högsätesstolparna med
deras konstnärligt snidade gudabilder. Det syns, att han rufvar
på någonting. Nu reser sig den åldrige kämpen och säger för
sig själf:
“Nu är tid att fullborda det löfte, jag gaf vid bragebägaren
och galtens panna; nu är tid att utrota hvite Krists anhang!”
Och mumlande en besvärjelseformel, griper han en af de ännu
kolande bränderna, blåser på den, så att elden flammar upp, och
skyndar så genom mansdörren ut till kapellet, där predikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
