Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förrymd slaf. Verklighetsbild af Hjalmar Edgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tes jag af tysta, varsamma fjät, som nalkades min säng, och då
jag öppnade ögonen, stod framför mig — Georg med blankade
stöflar och ännu mera blänkande ögon ! Han hade blifvit efter
och för att ej tillfångatagas dolt sig bland snåren samt på egen
höft funnit vägen hem och väl hemma funnit ‘Massas’
blank-borste och stöflar.
Någon tid därefter låg mitt regemente i skyttegroparna
utanför Suffolk, som hotades af general Longstreet med en stark
armékår. Rebellerna voro inom skotthåll, och dagligen pågick
skottväxling mellan de fientliga linierna. Georg var nu en
favorit inom kompaniet och hade, ehuru fortfarande min
kalefaktor, upphöjts till den tillfälliga värdigheten af matbärare från
<iet bakom jordvallarna belägna lägret till kompaniets officerare
i skyttegroparna. Men ännu var Georg ingen hjälte, åtminstone
i den vanliga och alltför trånga bemärkelsen. På färden från
lägret var han utsatt för den fientliga elden, hvilken begärligt
koncentrerades mot hvarje lefvande föremål, som dristade visa
sig öfver skyttegroparnas krön. Och hans vidunderliga
krumbukter när ‘hiss !’ eller ‘bu-u-u-u-u !’ hven om örat, hans
misslyckade försök att med bevarad måltid limma sig osynlig vid
markens yta, hans slutliga akrobatiska prof, när han förfärad,
men alltjämt grinande beredvilligt, dök ned i skyttegropen
•och ödmjukade sitt hufvud, gaf anledning till ej ringa munterhet
på stackars Georgs bekostnad. Stundom gingo vi, för att
bespara honom hans hjärteångest, själfva upp till lägret och bragte
“grub” för våra kvarlämnade kamrater. Vi hade då godt tillfälle
att på den äfventyrliga färden, som visst ej alltid lyckades för
alla, förstå, hvarför Georg tyckte den vara mera törn- än
rosen-beströdd och mera inbjuda till ödmjukhet än högborenhet.
Emellertid vann äfven han så småningom i värdighet.
En dag fingo vi befallning att storma fiendens belägrings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
