Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skisser af Albert Alberg - Julgranens själfbetraktelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi växte alla, mina syskon och jag, i en skogsbacke och
sträckte längtande våra armar mot södern, därifrån solen
skickade oss sina milda, upplifvande blickar, och längst uppe på
berget stodo våra föräldrar och anförvanter, stora, ståtliga
granträd, af hvilka de äldsta hade långa, gråa skägg, som
nådde långt ner på deras armar, som de, liksom skyddande,
utsträckte öfver oss. En del af de medelåldriga hade blifvit
nedfällda uti sin styrkas bästa dagar, hade nödgats uppoffra sig för
människans nytta och tjänstgjorde nu som stockar och plank
och bräder att skydda folket med tak och väggar mot den starka
kölden, — och en del l}lefvo äfven trampade uppå, och några
få utvalda hade blifvit sända långt bort att blifva “de bräder,
som föreställa världen”, och som folk betalte stora pengar att
beskåda. *
Om våren, när våra späda grenar började att spröta och vi
växte ut i långa, ljusa kvistar, tyckte jag, att det var, som om mina
armar hållit ut så många ljus att lysa upp världen och visa
människorna naturens underbara förnyelse om våren. Du vet, det är
någonting trolskt i skogen, synnerligast i skymningen, och ändå
mer, när månen, den härliga, bleka vandraren genom natten,
strör sitt silfver på våra dunkla grenar; men, o, huru hemskt, huru
dystert i de nattsvarta timmar, då ingen måne lyser, då
förekommer det mig såsom i den dystra, hednatiden, från hvilken alla vi
skogens barn härstamma, då våra förfäder tjänade urskogens folk
till stockeldar och pålar kring krigarnes befästningar, innan vi
öfvergingo uti kristendomens tjänst och blefvo anvisade en
mission, nämligen den att såsom tända julgranar symbolisera
sanningens ljus, som sprides från lifvets träd.
Jag har mången gång i skogens stilla sköte, då den nedgående
solen förgyllt mina späda grenar med sitt flämtande, himmelska
ljus, drömt mig, att jag skulle ställa mig midt inuti människors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
