Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första spadtagen. Skiss af Johan Person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
JOHAN PERSON.
sig om kunskaper och bildning. Här hade han måst slå in
på en ny bana — och på den tog han nil de första spadtagen.
Han hade varit med endast från morgonen. Om han
kunde vara med till middag — det tycktes förfärligt långt dit —
så förmådde han icke mera, den dagen åtminstone. Det
gjorde så olidligt ondt i veka lifvet. Denna känsla tog bort allt
lefnadsmod, all kraft, allt hopp . . . Nu slänger jag spaden
och går min väg, går bort och lägger mig att dö i ensamhet i
skogen — tänkte han och var nära att gråta. Men ändock
stannade han där han var, som om han varit en slaf ibland
slafvar. Han ville slita sig ut ur detta straffarbete — men
han hade redan mistat kraften därtill. Så var väl
förhållandet med de andra — så var det väl med kroppsarbetare i
allmänhet. När knotet växte till vrede inom dem — då
uttömde de dess kraft i arbetet i stället för att frigöra sig
därifrån. Ja, så var det. Och "basarne" myste i mjugg däråt...
Carlander hade varit kroppsarbetare endast i fyra timmar,
och hans hjärta var redan fullt af radikalt, glödande rödt hat.
Det närmaste föremålet för detta var "basen", som gick
ofvanför grustäkten och skällde och svor. Han var en sann
typ af en slafdrifvare, tyckte Carlander. Om den
öfverhängande jordtorfvan, på hvilken han stod, ville rasa ned
med honom, skulle han, Carlander, passa på att klyfva skallen
på honom med spaden . . .
Det värkte allt värre i veka lifvet. Den ena blåsan efter
den andra växte upp på händerna, sprack sönder och
lämnade svidande sår efter sig. Och så fick han ej vara i fred
för tankar. De kommo och flydde, kommo och flydde —
så tätt, så tätt. Ingen af dem fick han tänka till slut. Och
till ingen nytta voro de. De bara narrade honom att hvila
på spaden, och när han det gjorde, ljöd "basens" råa,
obehagliga röst. Han riktigt afundades mulåsnorna. En
snustuggande landsman skrek och svor och skällde på dem, så det gaf
eko i skogen, men de brydde sig icke det minsta om det. Sia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
