Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sen lycka. En lifsbild af Leonard Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEN LYCKA.
i35.
de öm Jesusbarnet, som lät sig födas i ringhet, på det vi
skulle rike varda. Axel ser den gamle läraren där uppe på
predikstolen, där och hvar i bänkarna ser han ett ansikte, som
han tycker sig igenkänna, men ingen tycks känna honom.
Men hvem är hon, som sitter där framme, hon med det
sorgsna .uttrycket i blicken och de något bleka dragen ? Ack,
det är bestämdt hon, Sigrid, barndomsbruden, men så
förändrad hon blifvit. Och Axel ser ej längre kyrkoherden,
altarskåpet med de heliga bilderna försvinna en stund för
hans syn...
Nu är gudstjänsten slut, och i den bleka morgondagern
synes därute på kyrkovallen grupper af kyrkobesökare, lifligt
samspråkande och utbytande vänliga hälsningar och
lyckönskningar. I en grupp, där kyrkoherden är medelpunkten,
tro vi oss igenkänna den gamle gästgifvaren och hans fru,
Aron Strömvall och hans dotter och — Axel Karlbom! Och
vi tycka oss höra den förstnämnde tala något om någon, som
"därute i den fjärran västern gjort det svenska namnet heder,
och som därföre nu är dubbelt välkommen till hembygd och
gamla vänner, hvilkas hem och hjärtan för honom stå öppna."
# * *
Snälltåget brusar fram öfver den amerikanska västerns
prärier, ur hvilka det vissnade gräset sticker upp ur ett tunnt
snötäcke. De små stationshusen skymta blixtsnabbt förbi,,
och de talrika stängselstolparna längs banan tyckas utgöra
en enda sammanhängande rad. Nu far tåget dånande öfver
en lång, öfver sänk mark spänd viadukt, nu genom en
skogsdunge, där de halft aflöfvade träden lysa rödbruna i
aftonsolens glöd.
Men de båda passagerarne, en herre och ett fruntimmer^
som sitta i bortre hörnet af den eleganta salongs vagnen,
miir-ka det ej. Så ifrigt upptagna äro de af sitt samtal. Först
då slätten börjar öfvergå till kuperad mark, tyckas de märka
omgifningarna, och Axel, ty det är han, utbrister:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
