Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle litteratörens julbrasa. En bild ur Chicagos svenska litterära värld af Albert Alberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
ALBERT ALBERG.
rådbråkat hans tal till vers ? Berg upprepade uti den stilla
julkvällen de eldigaste stroferna, innan han offrade äfven
dem.
Ännu återstodo några blad. Det var Eriks och Karins
underbara, tragiska saga. De brunno häftigt, och till slut
låg det sista förkolnade bladet kvar.
Men rummet hade blifvit varmare, så att isblommorna på
rutorna hade upplöst sig i strida tårar och himmelens bleka
stjärnor lyste in genom fönstret och göto i den gamles själ en
aning om en renad kärlek, som fortlefver genom årtusenden
efter genomgångna smärtans strider på en syndfull jord.
Näst kom turen till en mängd små hopbuntade
manuskript. De utgjorde små skisser ur djurens lif, skrifna på
prosa, men i en sådan skär ton, att de få bland dem, som
blifvit utgifna, med skäl ansetts som poetiska idyller ur
djurlifvet. Då gubben löste bandet och kastade ett par
manuskript i elden, uppstod där ett sådant hiskligt väsen, som om
en mängd vilddjur hade blifvit lössläppta. Det hväste,
fräste, spottade och nästan tjöt–-.
Gubben Berg satt länge drömmande framför falaskan
af alla sina berättelser ur djurlifvet — en sorts öfverstepräst
vid sitt slocknande offerbål. Så lade han sina händer — ja,
det var nästan ett helgerån — på en afhandling om Linné,
blomsterkungen; men gubben Berg var konsekvent: allt
måste offras, och således äfven allt detta, som det gladt honom så
mycket att skrifva. Han kastade afhandlingen i kaminen
utan att rifva sönder bladen, men den tycktes ej vilja brinna,
bara förkolna, och enslingen satt där länge stirrande,
drömmande, sörjande. Han kände sig såsom en broder till det
vissnade trädet, som stod sköfladt och förtorkadt där nere i
gränden.
Men mej-a bränsle behöfdes. Gubben vände sig om, och
hans blick föll på det oöppande konvolutet, som anländt på
morgonen och gifvit första uppslaget till den allmänna auto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
