Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fragment från en Romresa. Ur minnet och fantasien. Af Anna Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAGMENT FRÅN EN ROMRESA.
33
turverk skulle vi se, men vi skulle se på dem så, att de sedan
lefde i minnet för alltid.
Vore det egentligen möjligt att glömma t. ex. Rafaels sista
mästerverk, eller sådana pärlor som den döande gladiatorn,
Apollo Belvedere, Laokoon, Venus! Det är inte vardt att
ens försöka beskrifva dem, inte för mig åtminstone.
Så var där bland statyerna en, som särskildt tilldrog sig
vår uppmärksamhet. Det var ett påfvemonument af Canova,
som finnes i Peters-kyrkan.
Kanske var det kontrasten mellan de stora, majestätiska
lejonen och dödsängeln med de ädla, sköna anletsdragen, som
gjorde det där monumentet så fängslande. Jag vet inte.
Men ett vet jag; en bättre beskrifning därpå har jag aldrig
hört än den, som gafs af den gamle italienaren, när han
kallade det "una cosa divina". Jag tror inte, det var bara
hans ord, som så slogo an på mig, som fastmer den ton,
hvarmed han uttalade dem. Det låg däri all den vördnad, man
ovillkorligen måste känna inför skön konst, i hvilken form den
än må uppenbara sig. "Någonting gudomligt", kallade han
det där konstverket. Ja, ligger det icke i hvarje ädelt
sådant en fläkt af det gudomliga! Besynnerligt! En
stockholmare begagnar också uttrycket "gudomligt". Men inte låter
det så, som det gjorde i den konstälskande italienarens mun,
inte.
"Det ser ut, som hade han gått i skola hos de gamla
grekerna", anmärkte min kamrat, då vi talade om Canova och hans
lysande konstnärsbana. Man skuüe vilja på honom tillämpa,
hvad en af våra svenska skalder sagt om Thorwaldsen:
"O, hur skönt var hans lif: en hjältedikt huggen i marmor!
Skön var hans död: en musik, slocknad å tröttnande våg."
Det var långfredag, och vi hade gått till Peters-kyrkan för
att höra "Miserere". Aldrig glömma vi den eftermiddagen.
Halfdunklet där inne i den majestätiska domen, prästernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
