Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra svensk-amerikanska konstskolor. Af Birger Sandzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA SVENSK-AMERIKANSKA KONSTSKOLOR. 51
skulle sitta vid dörren och sälja biljetter. Om han icke
trodde sig om att ensam sköta affären, skulle han få skaffa sig
så många biträden, som behöfdes.
Fram på dagen började extratågen att komma, fullproppade
med folk. Lotave och Malm marscherade upp och ned i
korridoren utanför nr 114, väntande på att mängden skulle
komma den vägen och beredda att stå till tjänst med råd och
dåd och biljetter, om de, som sålde dem, skulle få svårt att
reda sig. Hela skolan och staden sågo ut som en myrstack,
men icke en enda förirrade sig till nr 114. Det var som
för-häxadt. Lotave och Malm ledsnade på att patrullera. De
kommo upp till undertecknad. Då och då skickades en af
oss ned för att kunskapa. Situationen var alltjämt lika
hopplös. Lotave utöste sin vredes skålar öfver den ociviliserade
och ovärdiga publiken. Klockan sex gingo vi ned igen. En
gammal gumma var den enda lefvande varelse, som fanns i
nr 114. Hon tycktes emellertid besjälad af det sanna,
lefvande konstintresset, ty hon hade för att på nära håll taga de
odödliga mästerverken i betraktande, klifvit öfver repet, som
skulle hålla massan på sex fots afstånd. Med högra handen
kände hon försigtigt på en af Lotaves "symbolistiska" dukar.
Vårt misshumör upplöstes i hejdlös munterhet, då vi åter
hunnit ut i korridoren. Gumman var emellertid den första,
som besökte nr 114 den dagen och, sanningen att säga, äfven
den sista. Äfven om hon något kunde "skrattas åt", så
förtjänade hon dock liksom Lotta Svärd "mera hedras ändå".
Det vardt afton. Solen gick ned i blod. Hur kunde den
annat efter att hafva sett vårt nederlag? Lotave stod i det
längsta utanför nr 114 och "såg som den, som söker, ser".
När så hela skaran af besökare "dragit förbi, de första som de
sista" mot "auditorium" för att böra på kvällkonserten, och
ingen vidare hedrat nr 114 med sin närvaro, då gick Lotave
upp på sitt rum. Han var mäkta vred och besvarade icke
knackningar eller de höfligaste frågor. Senare på kvällen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
