Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från fosterland till fosterlandskärlek. Skiss af Johan Person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
johan person.
på att det var "rotvälska") längs den rad af klasser, som
leder till studentexamen och "öfverklassen". Där var en, som
slutat i femte — nu professor vid en högskola; här en, som
icke varit med längre än till fjärde — och redan hög
statsämbetsman ; så en af hans egna f. d. elever — läkare med god
praktik; vidare . . . ja, det tycktes ha gått med iltågsfart
för dem allesamman. Det var bara han själf, som fortsatt
studierna, till dess han hunnit trettio-talet, det var han, som
blifvit efter. Han insåg, att det skulle blifva alldeles
omöjligt att efter återkomsten till Sverige hinna fatt dessa. De
hade för stort försprång. Det var nedslående för den
täf-lingslust, som alltid finns människor emellan och i synnerhet
emellan skolkamrater.
I början var han benägen att se med ringaktning på det för
lifvet i Amerika erforderliga kunskapsmåttet. Men han kom
snart på andra tankar, när han blef närmare bekant med de
forna skolkamraterna. Som han gick och stod, skulle han
icke kunna fylla professorns plats, det kände han på sig, om
han också ansåg sig äga grundligare kunskaper i vissa
ämnen. Hans statskunskap var tillräcklig för att han kunde
blifva extra ordinarie i ett af "verken", men i politik var han
en ignoramus jämförd med kamraten, som beklädde ett
statsämbete. Att denne icke ens visste, hvad estetik var, tycktes
icke betyda något. Och hvad läkaren beträffade, så
konstaterade Borgman till sin stora förvåning, att denne verkligen
kunde sköta patienter och gjorde operationer så lugnt, som
om han skure sina naglar, medan forna kamrater, som där
hemma ägnat sig åt samma profession, ännu praktiserade i
anatomisalarna. När Borgman slutligen blef bekant med en
från hembygden, som han icke varit kamrat med, enär denne
bara gått i folkskolan, kände han sin öfverlägsenhet krympa
ihop nästan till ödmjukhet. Denne landsman var tandläkare,
och så vidt Borgman kunde förstå, öfverträffade han som så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
