Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från fosterland till fosterlandskärlek. Skiss af Johan Person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från fosterland till fosterlandskärlek. 185
dan alla tandläkare, han sett i Sverige — och de hade tagit
studentexamen!
Som gäst hos den f. d. kamrat, som var statsämbetsman,
vistades Borgman i ett af Minnesotas större svenska nybyggen.
En känsla af hemtrefnad, en mycket mera verklig känsla än
fraspatriotism, fattade honom här uppe i den nordiska
naturen, det nordiska klimatet och bland de många invandrade
nordborna. Denna känsla förekom honom också, som om
fosterlandet vore här. Att det var känsla och icke stämning,
kunde han förstå däraf, att den icke var hastigt öfvergående.
Den liksom borrade sig in i honom allt djupare.
Denna omständighet kunde dock icke helt och hållet
tillskrifvas Minnesotas natur, klimat och folk — åtminstone icke
folket i dess helhet; blott en liten del däraf. Denna lilla del
var en nittonårig ungmö. . . . För Borgman var hon
sammanfattningen och personifikationen af Minnesotas
naturskönhet, friska klimat och det bästa af befolkningen.
Däruppe, där mångtusen väna, skogsfransade insjöar blicka
upp mot den högblå himlen, är det icke ovanligt att råka en
sådan svensk-amerikansk skönhetstyp, som den han varseblef
— blond, blåögd, ren nordisk skönhet i förening med det fria,
friska, jämlikhetsvärdiga, som kläder den bättre än någon
annan i detta land, där hvar och en manlig man är en kung
och hvar och en sann kvinna mer än en drottning.
Den ringa svensk-amerikanskan, som Borgman upptäckt
bland kyrkfolket första söndagen af sin vistelse på platsen,
var blott en af många, fastän hon i hans ögon var den enda.
Han såg sig nämligen icke om efter andra, sedan han fått syn
på henne. Han såg på henne med oförställd beundran —
och opassande länge första gången. Men hon slog icke ned
ögonen, blygt och förläget, eller tittade under lugg. Hon
mötte hans blick oförvirradt, käckt, en smula utmanande,
tyckte han.
På en sådan plats som den, där Borgman vistades, blir man
Prürieblomman 1003. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
