Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Längtan. Af Therese Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNGTAN.
233
för allt, skulle sönernas hustrur, som talade ett främmande
språk, kunna skänka de gamla den trefnad och lycka de
eftersträfvade? Men ack, hvad tänkte föräldrarne på detta,
för dem var det nog att de fingo vara hos sina barn. De
lefde ej med i den nya tiden, tänkte ej på nya generationer,
i deras ensamhets längtan stod tiden stilla, de mindes sina
barn, som de fostrat dem, älskat dem, stridt och lidit för dem,
och nu skulle de få njuta lönen för all sin kärlek. Jag
tänkte på det nya hemmet, yankeedottern, som ej skulle
förstå de gamlas språk, sonen, som skulle vara helt upptagen af
sina affärer, och jag önskade de gamla föräldrarne tillbaka
i deras idylliska stuga, tillbaka till sin längtan, sina
illusioner och ostörda drömmar.
Men vågorna rullade oss närmare resans mål, ungdomens
och framtidens land. Ingen kan undvika sitt öde, och
liksom det gamla paret med förtroende och hopp gick det okända
till mötes, så göra vi alla för att — svikas eller belönas.
Två dagar senare landsattes vi i New York en morgon
strax efter solens uppgång. Jag hade gjort ett sista besök
hos mina gamla vänner. Den gamle mannen satt nu fullt
påklädd i en länstol, som kaptenen lånat honom, och hans
hustru hade klädt sig så prydligt som möjligt i väntan på
återseendets högtid.
Sönerna voro bosatta i västern, i en stad. som hette
Chicago, sade den gamla, men en af dem hade lofvat komma
och möta föräldrarne i New York.
Tyst och frånvarande satt den gamle mannen med
händerna trött hvilande i skötet, och hustruns halft oroliga
blickar flögo bort till honom alltsomoftast. Hon var också
fåordigare än vanligt och litet nervös i sina rörelser.
"Tror ni, att Hans eller Nils kommer emot oss, min lilla
vän ?" sporde hon mig, och det var något af oro i den
skumma blicken, hon fäste på mitt ansikte. "Det kännes så
underligt att nu vara vid resans mål", fortsatte hon, "det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
