Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska nationalkaraktären. Af David Nyvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den svenska nation al karaktären. 283
svårigheter däruti, att ämnet är så stort och företaget så
anspråksfullt. Ett folk är ett majestät. Och svårigheterna
blifva ännu större, då det gäller ens eget folk, såsom en följd
af benägenheten, nästan oundviklig, att i detta fall vara
partisk eller med andra ord från sin personliga synvinkel mäta
ämnets horisont. Men om något skvaller och förtal är
oursäktligt, så är det det, som träffar ett helt folk.
Skall ett folks karaktär utgöra dess hvardagssida eller dess
högtidssida? Intetdera ensidigt, men det senare
hufvudsakligen. Alldeles såsom fallet, är med den enskilda personen,
åt hvilken man vill gifva rättvisa. En karaktärstecknare är
ingen spion, som smyger sie på sitt offer i ett obevakadt
ögonblick bara för nöjet att se och teckna det i en så litet
fördelaktig dager som möjligt. Att en person, hvars hvardagliga
dräkt är förskinnet och arbetsblusen, snyggar upp sig en
smula, då han skall låta fotografera sig, är icke skrymteri
utan en mycket berömlig känsla af anständighet och aktning
för sig själf. Och samma känsla af anständighet och aktning
för andra måste man vänta af karaktärstecknaren. Han är
ingen "tjufskytt" med en kamera i handen. Det finnes
lyten, som höra till positionen mer än till väsendet. Och det
skulle vara rent af löjligt att taga dem på allvar. Det
finnes också skröpligheter, som höra uteslutande
hvardaglighe-ten till och hafva lika litet att göra i en karaktärsteckning
som förskinnet i kyrkan. Det är en förhatlig åskådning,
att öfver hufvud taget en människa skulle vara sannare sig
själf på måndagen än på söndagen, bara därför, att den
senare bilden är sällsyntare. Till trots af alla skrymtare, på
hvilka det omdömet slår in, är det hufvudsakligen falskt.
En människa är sannast sig själf, då hon syftar högst. Och
så är det med ett folk, och så icke minst med det svenska
folket.
Historien är därför det rätta umgänget, om vi vilja blifva
förtrogna med ett folks karaktär, historien, för så vidt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
