Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växlingar. En bild ur lifvet. Af Therese Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXLINGAR.
41
af familjen, gick hon för att öppna. Tamburen var starkt
upplyst, och skenet föll. på en herre med distinguera.de bleka
drag. Med något osäker röst frågade han, om mr och mrs
Wood vore hemma, och under tiden såg han forskande in i
Ebbas ansikte.
Hennes första impuls var att bli rädd, men det låg något
i främlingens blick, som förjagade denna känsla, och medan
hon nekande besvarade hans fråga, dröjde hennes blick i hans.
En sekund stodo de så, därpå drog han sig bugande tillbaka
och var i nästa ögonblick försvunnen. Ebba stod grubblande
kvar. Hvar hade hon sett de ögonen förut? Plötsligt stod
det klart för hennes syn, och utan att veta hvarför brast hon
i gråt.
Följande förmiddag, då Ebba kom med barnen från
promenaden, mötte henne mrs Wood på trappan. Hon såg
upprörd ut, tyckte Ebba, som förvånades ännu mer, då mrs Wood
bad henne gå in i salongen, medan hon själf tog barnen och
ledde dem ned på gården.
Med en känsla af att något underbart skulle hända drog
Ebba det tunga draperiet åt sidan och steg in. Midt på
golfvet stod främlingen från kvällen förut.
"Folke Karlfeldt!" kom det öfver hennes läppar, och hon
stannade orörlig. Han kom och tog hennes händer i sina.
"Ebba, min barndomsvän, känner du då igen mig?" Hans
läppar darrade, och han böjde sitt bleka ansikte ned öfver
hennes.
"Folke!" var allt Ebba kunde säga, och hon glömde det
närvarande, kom endast ihåg, hur ensam och olycklig hon
känt sig, och hur hon längtat efter barndomsvännen. Hon
slog sina armar om hans hals och brast i gråt.
Han strök sakta öfver hennes hår och kväfde sin egen
rörelse. En minut hvilade Ebba så, därpå betogs hon af en
känsla af blygsel och drog sig häftigt ur hans armar.
"Förlåt mig, min första glädje betog mig all sinnesnär-
Prärieblomman 190i, S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
