Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första svenskarna i Minnesota. Af Theodor Kjellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FÖRSTA SVENSKARNA I MINNESOTA.
93
ne flera barn. Under sina handelsresor, hvilka ibland måste
hafva varit ganska vidsträckta, kom han ändtligen till Fort
Snelling. Här uppehöll han sig i flera år med hvarjehanda
sysselsättningar; här blef han väckt till omsorg om sin själs
frälsning genom de missionärer, som där verkade. Falströms
omvändelse torde hafva ägt rum omkring år 1836; han blef
då medlem af metodistförsamlingen vid Fort Snelling, och
därefter finna vi honom såsom missionär särskildt bland
Chip-pewa-indianerna. I denna egenskap företog han ofta långa
och besvärliga resor kring öfre Mississippi och
Superior-sjön, dels ensam dels i sällskap med andra missionärer. Många
äro de äfventyr, som han under dessa resor kom ut för. Yi
tillåta oss att anföra ett. "På en resa, som han företog
ensam och till fots, måste han öfver en natt uppslå sitt läger
i en stor skog, emedan han ej kunde hinna fram till någon
människoboning. Det var djup snö, men med sina snöskor
skottade han undan densamma på en plats, stor nog att
uppgöra eld och tillreda nattläger på. I en mindre kittel,
hvilken medfördes, kokade han en skjuten fasan samt tillagade
sin aftonmåltid, hvilken han förtärde i god ro, ehuru
vargarna tjöto rundt omkring i skogen. Efter intagen måltid
lade han sig, insvept i en filt, bredvid elden samt föll snart
i en god sömn. Då han påföljande morgon vaknade och
skulle se efter sin kittel, med däri kvarlämnade matvaror för
frukosten, hvilken han aftonen förut satt invid sin
hufvud-gärd, var den "puts weg", men i snön syntes spår efter en
varg, som varit framme vid lägerplatsen, och han förstod
nn, att denne ovälkomna gäst hade tillägnat sig såväl kitteln
som den däruti varande maten. Att vargen ej varit nöjd
med innehållet, utan äfven tagit kitteln, förklarade Falström
sålunda, att då det hungriga djuret, som blifvit framlockadt
af lukten af den kokta fasanen, smugit sig fram för att äta
ur kitteln, hade handtaget fastnat om vargens hals, hvarför
kitteln fått åtfölja tjufven. Falström tog sin bössa och sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
