Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor öfver mera framstående svensk-amerikaner, som aflidit under det senaste året. Af A. Schön - 3. Magnus Lunnow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödsrunor.
255
Lunnow var ej de stora initiativens och de glänsande idéernas
utan fast mer det lugna arbetets man. Det var såsom seg,
uthållig rutinmänniska han på pressens område gjorde sig bekant.
Han föddes den 25 september 1851 i Broby, Skåne. Sin
skolutbildning åtnjöt han i Kristianstads högre elementarläroverk,
och han konditionerade därefter någon tid som informator. Ar
1874 utvandrade han till Amerika och uppehöll sig först några
år i Canada med hvarjehanda grofarbete, blef därefter
bokhållare och ingick 1878 som fast medarbetare i Svenska Tribunens
i Chicago redaktion, men lämnade denna plats påföljande år för
att öfvertaga redaktörskapet af Minnesota Stats Tidning, som
öfverste Hans Mattson samma år grundlagt. Då nämnda
tidning år 1881 öfvergick i andra händer, var Lunnow en af dem,
som ställde sig i spetsen för grundläggandet af Svenska Folkets
Tidning, hvars redaktör han då också blef och i hvilken
egenskap han verkade till omkring ett år före sin bortgång. Som
redaktionsmedlem och delägare i tidningen kvarstod han ända
till sin död. Under perioden 15 april—1 juli 1890, under
Herman Stockenströms frånvaro, tjänstgjorde Lunnow i
statssekreterarens departement som tillförordnad biträdande
statssekreterare.
"Som tidningsman ägde Magnus Lunnow flera beaktansvärda
förtjänster, hvilka också tillvunno honom uppmärksamhet och
villigt erkännande hos såväl läsekretsen som kollegerna. Hvad
han skref präglades alltid af klarhet, hvilket i förening med
hans förmåga att fatta sig kort och sammanträngdt gaf åt
framställningen en populär anstrykning och skärpa, som i mycket
ersatte hvad han, kanske, brast i initiativ ooh entusiasm," yttrar
hans minnestecknare i Svenska Folkets Tidning.
Han afled den 28 december 1902. I sitt enskilda lif, som
umgängesvän och arbetskamrat, var Lunnow merendels fåordig och
tillbakadragen, hvilket ofta oriktigt tyddes som högdragenhet,
då det i verkligheten blott var en sinnets medfödda, aldrig fullt
öfvervunna blyghet, hvars enda värn för att ej synas bortkomr
men bestod i en påtagen stramhet. Idealistiskt svärmeri låg
ej för Lunnows naturell, och äregiriga drömmar närde han aldrig
Han var en fridens man, som lämnade andra i fred och därför
själf blott sällan ofredades.
Lunnow, som var ogift, efterlämnar två halfsyskon i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
