Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJÄRDE KAPlTLET. 'Far' och 'mor'.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan användning skulle de blommorna sedan
få. Ty efter en stund, innan klockorna ännu slutat
ringa, blef det samma spring och uppståndelse i det
lilla hemmet, som förra gången mor blef så häftigt
sjuk, och doktorn efterskickades i hast.
»Är det farligt?» ropade Magda och hakade sig
ångestfullt fast vid Emilies arm.
Den gamla jungfrun såg på henne med en min af
djupaste sorg och deltagande.
»Ja, frun har haft blodstörtning igen», svarade
hon, »men nu måste Magda vara en snäll och
duktig flicka, så alt hon inte stör mamma.»
Och Magda var duktig, hon knep ihop läpparna
och kväfde gråten — i hvilken stund som helst
kunde hon ju bli inkallad i sjukrummet.
Men det dröjde många timmar, ja en hel
kvalfull evighet, innan kallelsen kom.
Magda gick på tå fram till sängen, vid hvilken
lektorn satt med hustruns hand sluten i sin.
O, så förändrad mor var, där hon låg tyst och
stilla med slutna ögon. Rosorna voro försvunna
från kinderna, och för första gången såg Magda nu
hur infallna de voro. Det mörka, lockiga håret låg
fastklibbadt i pannan, den fina näsan såg så
besynnerligt tom och hopknipen ut, och vid tinningarna
syntes stora fördjupningar, som Magda ej förr lagt
märke till.
Men uttrycket i det aftärda ansiktet var så
underbart lugnt och fridfullt, att den lilla flickan blef lugn
och stilla till sinnes vid det hon blickade ner därpå,
fastän tårarna oafbrutet rullade utför hennes kinder.
Hon kastade en förstulen blick på fadern.
Han satt orörlig med fast sammanpressade läppar
och ett uttryck i sitt ansikte, som Magda aldrig förr
sett, och som nästan skrämde henne.
Den frid, som hvilade öfver den döende och hela
det lilla rummet hade ännu ej nått honom. Han
satt där styf och stel med en min, som om han
anklagat någon för grymhet och orättvisa. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
