- Project Runeberg -  Den gamla prästgården /
44

(1905) [MARC] Author: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTE KAPlTLET. Magda.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Från den dagen beflitade Magda sig om att visa
sin far ett gladt ansikte, när han trött och nedslagen
kom hem från lektioner, och mer och mer sällan
hände det, att hon kröp upp i hans knä, för att gråta
ut hos honom.

I dess ställe lärde hon sig så småningom att ge
akt på hans ansikte, och när vecket mellan
ögonbrynen var djupare och blicken sorgsnare än vanligt,
då hittade hon alltid på något, som tvang hans
tankar i en annan riktning. Än ville hon nödvändigt
gå ut och gå, än var det en läxa, som var så
ovanligt svår, att hon ej kunde läsa den utan hans hjälp.

Om han då tog på sig sin barska magistermin
och otåligt utbrast: »försök då för en gång att
använda dina tankar!» såg Magda så vanvördigt belåten
ut, att lektorn blef helt förbluffad. Och när hon
första gången efter moderns död lyckades narra
honom att skratta blef hon så förtjust, att hon måste
springa ut och gråta en liten stund för sig själf.

Ju mer hon uppbjöd att förströ fadern, dess
lättare blef hon själf om hjärtat. Saknaden efter
modern fanns ännu kvar djup och stark som förr,
men den tog sig ej längre häftiga utbrott. Så
småningom skedde elt omslag i hennes känslor, och
liksom hon förut satt en ära i att så tydligt som möjligt
lägga sin sorg i dagen, blef hon nu allt angelägnare
att gömma den för sig själf. Till att börja med skedde
det för att ej öka faderns smärta, men till slut blef
hon så van att i hans sällskap lägga band på sina
känslor, att hon blott sällan af sig själf förde talet
på den döda.

När lektorn märkte detta, drog han en suck af
lättnad.

»Gud ske lof, att barnet börjar glömma sin sorg»,
tänkte han, men fann på samma gång denna
förändring så underlig och ofattlig, att han omedvetet blef
litet sträfvare i sitt sätt mot dottern.

En dag, då han tidigare än vanligt kom hem från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:34:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prastgar/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free