Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJÄTTE KAPlTLET. En efterlängtad dag i veckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan de hunnit fram till Lars påminde sig Magda
verkligen, att det var hon som förra veckan burit
upp postväskan till morbror Hans, och därför
saktade hon nu med onådig min stegen och lät Gertrud
få försprång. Hvad tjänade det till att springa så att
svetten lackade, då man ändå ej hade något för
besväret?
Hvarför skulle nu också Gertrud ha så godt minne?
Nu dröjde det ju en hel vecka igen, innan det blef
Magdas tur att befria Lars från väskan och
högtidligt marschera fram till doktorn med den medan
Lars själf styrde kosan direkte till köket.
»Hur mår små mamsellren i dag?» frågade
gubben och stod helt beskedligt stilla, medan Gertrud
rätt ovarsamt drog väskan öfver hans hufvud. »Skäms
ni rakt inte att röfva posten i dag också?» och han
plirade skälmaktigt med sina klippska små ögon.
Detta hans stående skämt hälsades som vanligt
med ett muntert skratt af Gertrud, men Magda, som
nu hunnit fram till dem drog ej ens på munnen.
Post-Lars var dum, tyckte hon, och för resten var
det bara ett fånigt påhitt att inte låta honom i lugn
och ro bära väskan ända fram till bestämmelseorten.
Som nog litet hvar af oss vet, får man en så
konstig uppfattning af saker och ting, när man ej är
vid godt humör.
Gertrud, som kastat en förstulen blick på kusinen
förstod strax hur det stod till med henne, och med
tanke på att hela dagens trefnad skulle bli förstörd,
om Magda riktigt fick arbeta sig in i sitt dåliga lynne,
räckte hon henne väskan.
»Du får gärna bära den om du vill», sade hon
vänligt. »Vi kan låtsas, att det är din tur.»
Magda slog en knyck på nacken — några
nådesbevis ville hon alls inte ha.
»Som om jag skulle vara så angelägen att bära
den där flottiga pjäsen», sade hon ringaktande, men
dock med af grannlagenhet sänkt röst för att Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
