Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJÄTTE KAPlTLET. En efterlängtad dag i veckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kantorn kastade en misstänkt forskande blick på
flickan. En sådan näsvis flickslyna, som kunde ge
sig till att skratta åt olyckan; det skulle hon allt få
för, bara han hunnit sansa sig litet. Kanske hon
när allt kom omkring vetat, att stolen var söndrig?
Det såg sannerligen ej bättre ut.
Hans misstanke öfvergick snart till visshet, ty
Magdas farmor, som åsett tilldragelsen från
sängkammarfönstret kom utskyndande med en för henne
ovanlig brådska.
»Magda, bed kantorn ögonblickligt om förlåtelse»,
befallde hon strängt, »och gå sedan upp på mitt rum.»
Magda svängde sig trotsigt om på klacken och
gjorde min af att gå utan att lyda den första
tillsägelsen.
»Hörde du inte hvad jag sade?» frågade den gamla
frun med höjd röst. Hon var på allvar ond på sitt
’hjärtebarn’.
Kantorn, som i denna stund ej önskade något
högre än att komma in i ett rum, där det fanns
spegel för att öfvertyga sig om att peruken åter satt
rätt sade brådskande:
»Å, för all del, det var nog inte så illa menadt
— Magda trodde nog, att stolen skulle bära mig.»
»Nej, det trodde jag alls inte», svarade Magda,
hvilkens dåliga lynne nu tagit så öfverhanden, att
hon ej det minsta brydde sig om hvad hon sade.
»Jag var säker på, att kantorn skulle ramla
baklänges, och det var precis det jag ville.»
Kantorn stirrade alldeles förbluffad på Magda, men
farmor tog henne i armen.
»Du borde blygas», sade hon, »gör, som jag sagt,
och bed strax om förlåtelse.»
»Förlåt», sade Magda kort i allt annat än ödmjuk
ton och rusade i väg uppför trappan.
Farmor ruskade bedröfvad på hufvudet; hennes
stränga min hade gifvit vika för en djupt sorgsen.
»Det barnet, det barnet», mumlade hon halfhögt,
»när skall hon någonsin öfvervinna sitt trotsiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
