Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJUNDE KAPITLET. I farmors rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gråta, tillade hon, tolkande matmoderns ord efter sitt
eget sinne:
»Var inte ledsen hon Magda, för frun säger
därnere, att Magda är en snäll och söt flicka, fast det
vill hon inte säga till Magda själf, för att inte
skämma bort henne.»
Det var en verklig njutning att gråta i Kerstins
sällskap, ty då fick man alltid höra så många vackra
saker om sig själf, och därför gjorde Magda på en
god stund intet försök att hejda sina snyftningar.
Kerstin blef helt hjärtängslig.
»Seså, gråt nu inte mer, gullbarnet mitt, utan kom
nu. Klara håller redan på och dukar, och vi får
smultron till middagen.»
Magdas ansikte klarnade öfverraskande hastigt,
och hon torkade lydigt tårarna, ty det gick ej an
att sitta och se förgråten ut vid middagsbordet.
Hon andades upprepade gånger på sin lilla
bollikt hopkramade näsduk och höll den mot ögonen
— det hade hon lärt sig af Harriet — och såg
sedan småleende på Kerstin.
»Syns det, att jag gråtit?» frågade hon ifrigt.
Kerstin granskade de klara barnaögonen med sin
skumma blick.
»Nej då, det syns inte», försäkrade hon lugnande,
»och för öfrigt kommer ingen att göra Magda några
frågor, om det är det hon är rädd för.»
Kerstin fick rätt, ty innan middagen serverades,
hade Magda haft ett enskildt samtal med farmor,
framhviskat det svåra ordet, ’förlåt’, och själfmant
lofvat att också bedja herr Levin om förlåtelse samt
fått några kärleksfullt gillande ord till svar, och vid
middagen var det ingen, som med ett ord häntydde
på förmiddagens tilldragelser.
Lektorn lade genast märke till dotterns svullna
ögonlock och stillsamma väsen och förstod, att
någonting varit på tok, men då han därpå kastade en
oroligt frågande blick på sin mor, och hon besvarade
den med en afböjande skakning på hufvudet och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
