- Project Runeberg -  Den gamla prästgården /
68

(1905) [MARC] Author: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Systrarna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Alltså reser jag.»

Harriet kände hur det ryckte i läpparna, men höll
hufvudet så djupt nedböjdt, att ingen märkte det.

Nu följde ett lyckönskande, rådslående och
planerande utan all ända, i hvilket den unga flickan ej
tog någon del. Magda, som hade ögonen med sig,
märkte att någonting var på tok, och när Harriet reste
sig för att gå och styra om kvällen, passade hon på
och följde med henne.

»Hvad är det mellan dig och Gerhard?» frågade
hon förtroligt och stack armen under kusinens.

»Hela gårdsplanen», svarade Harriet i lätt ton.

»Asch, du vet mycket väl hvad jag menar. Ha
ni grälat?»

»Stort folk brukar inte gräla», sade Harriet
afvisande.

»Men konstiga kan de i alla fall vara», förklarade
Magda lifligt. »När Gerhard är hängfärdig, då är du
strålande glad, och när du är surmulen, då är han
munter och språksam. Jag förstår mig inte alls på er.»

»Det behöfver du inte heller göra», sade Harriet
lugnt, men då blef Magda stött och gick sin väg.

Under tiden manövrerade Gertrud på ungefär
liknande sätt med Gerhard, som hon drog med sig ned
i trädgården under förevändning att visa honom
några särskildt vackra hvita liljor.

»Hvarför är du inte vän med Harriet?» frågade
hon rakt på saken.

»Det är hon, som inte vill vara vän med mig»,
svarade ynglingen, villig att skänka den lilla flickan
sitt förtroende, ty han hade nu så länge lagt band
på sig, att det var honom en lisa att öppna sitt hjärta
för någon.

»Jaså, jag förstår», sade Gertrud och så stodo de
tysta en stund.

»Hör du Gertrud, vill du lofva mig en sak», sade
han därefter och böjde sig djupt öfver en ståtlig lilja,
liksom bedårad af dess skönhet.

»Ja gärna.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:34:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prastgar/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free