- Project Runeberg -  Den gamla prästgården /
73

(1905) [MARC] Author: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Magda gör ett besök.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

minsann inte med en stor blombukett. Jo, jag tackar,
jag, nu blir kantorn allt bra glad. Ja visst är han
hemma, stig in, stig in! Kära hjärtandes så glad han
skall bli! Tänk, en sådan snäll liten flicka, som kom
i håg hans namnsdag!»

Gumman ledsagade Magda öfver korridoren till en
dörr, som hon öppnade.

»Stig in kära barn», uppmanade hon och sköt
flickan sakta in i rummet, »stig in, jag kommer strax
tillbaka!»

Och så stängde hon dörren, och Magda stod där
ensam med klappande hjärta midt emot kantorn, som
öfverraskad reste sig upp och gick emot henne.

»Jag har den äran att gratulera», sade hon nigande
och räckte honom buketten.

»Å för all del, för all del», sade han förlägen och
bugade sig så djupt, som om han stått inför själfva
vördig doktorn. »Det var bra snällt af Magda att —»

»Och så skulle jag be om ursäkt för i lördags»,
föll hon honom i talet, rädd att ursäkten alldeles
skulle utebli, om den ej strax kom fram.

»För all del, för all del», upprepade han och
bugade sig åter, »det var ju bara ett nöje för mig att
bereda Magda ett litet nöje — det vill säga, jag
menar, att det nog inte var så illa menadt, som det
såg ut — ja, det vill säga, jag har alldeles glömt
hela saken, förstår Magda.»

Hans stora artighet och synbara förlägenhet gjorde
det lättare för Magda att tala ut hvad hon hade på
hjärtat.

»Jo, det var riktigt skamligt af mig att narra
omkull kantorn, och jag begriper inte att jag kunde
bära mig så illa åt», fortsatte hon i ett andetag,
njutande af att göra sin bekännelse i så starka ordalag
som möjligt, »och jag hoppas att kantorns — peruk
ej tog någon skada», höll hon i ifvern på att säga,
men hejdade sig i rätt tid — »att kantorns ben snart
blef bra igen», rättade hon sig, lyckligtvis erinrande
sig hur ihärdigt han gnidit sin ena fortkomstledamot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:34:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prastgar/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free