Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Nere hos Kerstin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför sig. Glad och vänlig var han också, precis
som frun, så att det ej var underligt, att folk trifdes
så bra på Rynäs. Ett älskvärdare värdfolk får man
allt leta efter. Ja, Olof minns nog han, hur det var,
fastän den gladaste tiden var han dock aldrig med
om, ty brukspatronen började redan bli sjuklig,
medan Olof var liten gosse, och stora förluster gjorde
han äfven på sista tiden. Men så roligt, som de
gossarna hade i sin barndom ha väl få haft.»
Lektorn nickade instämmande. Han hade tändt
sin cigarr och lutade sig tillbaka i stolen, lyssnande
med ett förnöjdt om ock något vemodigt leende till
Kerstin, ty liksom de flesta hvilka haft en lycklig
uppväxttid lefde han i minnet gärna om den.
»Det är nog därför far så gärna ser, att barn ha
roligt och äro glada», sade Magda med en
kärleksfull blick på fadern.
»Ja, det kan nog hända, men mest beror det
säkert på, att han har och alltid har haft så godt
hjärta», inföll Kerstin med en gillande blick på sin
favorit. »Å, för alla de gånger jag minns hur han
afstod sina aftonvardssmörgåsar åt än den ena än
den andra af statarungarna, som inte voro vana vid
att få smör på brödet.»
»Det gjorde jag antagligen därför att jag inte själf
var hungrig», sade lektorn småleende.
»Säg inte det, för ni bröder hade en välsignad
aptit; ånej, Olof har alltid varit sådan att han tänkt
mer på andra än på sig själf, och det kan jag utan
att smickra säga honom midt upp i ansiktet.»
»Det gjorde jag väl också när jag höll på att
skrämma lifvet ur er alla genom att fyra af bössan
nere på kontoret?» sade lektorn skälmaktigt.
»Asch, det var ju bara ett litet oskyldigt skämt»,
menade gumman.
»Det förhöll sig så, ser ni flickor», återtog lektorn,
»att bror Arvid påstod, att jag inte kunde träffa en
viss blomma uppe på kakelugnskransen. Han kunde
naturligtvis ej tänka, att jag tog hans utmaning på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
