Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJORTONDE KAPITLET. Ett nattligt äfventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappt skulle göra oss illa, om vi släppte oss direkte
ned härifrån.»
Harriet, hvars mod växte, då hon hörde, att hon
osedd af tjufvarne kunde praktisera sig ut ur
byggningen, satte skyndsamt på sig klänningen och
öppnade försiktigt fönstret. I månskenet såg hon
tydligt den tjocka lönngrenen, och under den lyste
sandplanen skimrande hvit; det var blott ett par
ögonblicks verk att klättra dit ned.
»Är du färdig?» hviskade hon till Gertrud, som
svarade ett kort ja. Ett ögonblick lyssnade systrarna
med spänd förväntan, men allt var tyst därnere.
»Tänk, hvad Magda skall skratta, om det bara
varit råttor som skrämt oss på flykten», sade
Gertrud, i det hon satte sig på fönsterbrädet.
»Har du någonsin hört råttor prata med
hvarandra?» frågade Harriet smått försmädligt.
»Nej, det förstås, men jag har inte heller hört
några tala därnere.»
»Det har emellertid jag — är du säker på att
grenen bär mig?»
»Du kan väl inte vara tyngre än Magda och jag
tillsammans», svarade Gertrud med en blick på
systerns smärta gestalt, »det är i alla fall bäst, att jag
som är van, går först.»
Innan Harriet hann tänka sig om hade systern
gjort en liten svängning med kroppen och satt ett
ögonblick grensle öfver den tjocka trädgrenen, innan
hon försiktigt hasade sig utför den, till dess hon
fick stöd för fötterna mot ett par andra mindre
grenar.
Harriet stack ut benet genom fönstret, men drog
det åter tillbaka. Det som för fjortonåringen föll sig
lika lätt som att gå utför stora trappan, föreföll
tjugoåringen när det gällde att visa sin vighet, såsom
ett riktigt vågstycke.
»Nå, kommer du?» frågade Gertrud halfhögt där
hon väntade, till hälften gömd i det täta löfverket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
