Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Från Gerhard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De hade så brådt, att Gertrud ej ens gaf sig tid
att springa mot Post-Lars, utan öfverlämnade detta
åt Magda, hvilken redan i ett anfall af flit, som räckt
ett par dagar fållat sina fyra näsdukar färdiga.
Nu var det så, att Gertrud ej alls väntade bref
den dagen, annars hade hon naturligtvis ej kunnat
motstå lusten att åse postväskans högtidliga öppnande.
Harriet tog upp den färdigsydda näsduk systern
nyss lagt ifrån sig på gräset och granskade den noga.
»Det är besynnerligt, att du som är så ordentlig
aldrig kan lära dig att sy en vacker fåll», sade hon
smått misslynt. »Du tar alltid för djupa stygn och
så äro de så ojämna. Magda, den slarfvan, syr bättre
än du — när hon bara vill», tillade hon för att ej
vara orättvis.
»Men hon vill så sällan», skrattade Gertrud, helt
godmodigt upptagande systerns klander. »Pennan
passar bättre mellan mina klumpiga fingrar än nålen»,
men rädd att systern skulle tro, att hon ville skryta
med sin skrifklåda, bifogade hon hastigt: »Jag
önskar, att jag vore så skicklig i allting, som du
Harriet. Den som får dig till fru, kan vara tacksam.»
Ett förnöjdt leende drog öfver systerns vackra
läppar. Hon tyckte om beröm, kanske till en del
därför, att farmor, på hvilkens loford hon satte högsta
värdet, var så sparsam därmed.
»Ingen vill ha mig till fru», sade hon med en
blygsamhet, som kanske ej var fullt uppriktig. »En
fattig flicka kurtiserar man och roar sig med, men
man gifter sig ej med henne.»
En plötslig bitterhet i rösten kom systern att
förvånad blicka upp.
»Du talar åtminstone ej af erfarenhet», sade hon
leende. »Jag känner mer än en, som gärna vill ha
dig till fru, fastän de veta, att du ej har ett öre.»
»Jag tänkte ej precis på mig själf», tillstod
Harriet. »För öfrigt skulle jag inte låta narra mig så lätt.»
Och däri hade hon rätt; hon var ej den flicka,
som lät känslorna löpa bort med förståndet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
