- Project Runeberg -  Den gamla prästgården /
172

(1905) [MARC] Author: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NITTONDE KAPITLET. Festen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ryggen, att Magda trodde att hon skulle taga
öfverbalansen och ramla baklänges.

Magda reste sig äfven hon, ruskade litet på sig
nästan som en våt hund och gick ut i salen, där hon
träffade på Hugo, som stod lutad mot dörrposten och
såg ut att ha tråkigt.

»Hvad går åt dig, du ser så slokörad ut?»
frågade han.

»Tant Alm blef ond för att jag sade henne en
artighet.»

»Hur lät den?»

»Jag sa’ bara, ett hon ser yngre ut nu än förr
för att hon har fått så vackra tänder.»

Hugo skrattade högt.

»Det var just en skön artighet. Du är väl inte
så dum och tror, att det smickrar folk, att man låtsar
om att de ha löständer.»

»Inte tänkte jag på det», sade Magda.

»Nej, det kan jag nog tro, du har ju den lilla
vanan att tala först och tänka sedan», skämtade Hugo.
»Skall du nu gå och säga herr Levin någonting
vackert om hans gentila svarta peruk?»

»Usch, så retsam du är», började Magda
förtrytsamt, men så ändrade hon plötsligt ton. »Tycker du
det är roligt?» frågade hon förtroligt.

»Nej, inte det minsta», ljöd det öppenhjärtiga svaret.

»Kerstin gick just nyss ner till sig, kom så gå vi
och hälsa på henne en stund.»

Förslaget lockade Hugo, och de två kusinerna
försvunno helt hastigt från skådeplatsen.

Kerstin blef så förtjust öfver att ’barnen’ föredrogo
hennes sällskap framför de fina gästernas, att hon
bjöd till att vara så underhållande som möjligt.

Och hennes historier från de gamla tiderna voro
så medryckande, att ingen tänkte på hur tiden gick,
förrän Klara stack in hufvudet genom dörren.

»Du milde tid, sitter inte barnen här och låter oss
sno och leta oss fördärfvade efter dem. Gamla frun
har frågat flera gånger efter er, likaså lektorn, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:34:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prastgar/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free