Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Hvad jag uträttade i Penkun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lutade till fall, och derför kunde jag hinna genom
några djerfva språng öfver högar af grus, sten och
timmer draga mig undan ur det område, inom hvilket
spillrorna af det ramlande huset skulle falla.
Men mina fiender fingo icke tid till en sådan reträtt.
De blefvo alla begrafna under det instörtande husets
glödande spillror.
Under sådana förhållanden kunde jag naturligtvis
icke längre anse dem såsom fiender, utan ville
störta fram för att om möjligt rädda dem.
I detsamma jag ärnade utföra detta beslut, grep
mig någon helt oväntadt i armen och höll mig
tillbaka.
Jag trodde helt naturligt, att en ny fiende
anföll mig från denna sida, hvarför jag vände mig om
nog häftigt och utbrast:
»Släpp mig, annars är du dödens!»
I detsamma slog en klar låga upp ur ruinerna
af det ramlade huset, så att jag kunde se, hvem jag
hade för mig.
Det var ingen annan än karlen, som jag hade
räddat undan kroaterna och som sedermera hade så
kraftigt bistått mig i striden, ehuru visserligen blott
på afstånd.
»Låt dem ligga!» sade han. »Hettan har redan
qväft dem. De kunna icke räddas och för öfrigt
hafva de fått lönen för sina gerningar.»
»Du har rätt!» svarade jag.
»Följ mig i stället!»
Den ton, med hvilken han uttalade dessa ord,
lät så befallande, att jag studsade.
»Hvem är du?» sporde jag.
»Fråga icke om mitt namn. Jag är namnlös,
såsom jag är fridlös. Mitt namn och min glädje äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
