- Project Runeberg -  Fänrik Flinks minnen : Scener ur 30-åriga kriget /
76

(1881) [MARC] Author: Ragnar Pihlstrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. På yttersta förpostlinien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sådan tingest väl månde se ut. Nu hade man, för
att spara ringaren besvär, inrättat det så, att
klockan sattes i gång genom en trampinrättning,
hvilken befann sig i ett rum nedanför det, der
klockan hängde. Ringaren eller, som han också kallades
i vår by, klockaren kunde således, när han satte
klockan i rörelse, alls icke se henne. Detta var nära
att blifva min olycka. Ty då jag icke nöjde mig
med att nedifrån åskåda tingesten, utan klättrade
upp och satte mig med benen gränsle kring hennes
nedre kant, hållande mig med händerna fast i
ett par utsprång, som befunno sig på hennes sidor,
så kan man tänka sig min fara, när klockan, i
detsamma jag slutat studera hennes inskrift, sattes i
rörelse och efter ett par svängningar fram och
tillbaka började ljuda och befann sig i stark fart.
Ljudet var sig icke likt. Isynnerhet när kläppen
dånade mot den sida, der jag befann mig, lät det just
som om klockan varit spräckt. Min ställning var
högst farlig, ty om jag hade släppt mitt tag, så
skulle jag utan tvifvel blifvit kastad ut genom
gluggen och gjort en svindlande färd genom luften för
att stanna sönderkrossad och död på kyrkogården.
Jag bäfvade, ja, jag var ganska rädd, men lyckades,
med uppbjudande af alla mina krafter, att hålla
mig fast, till dess klockan saktade farten och
slutligen stannade.»

Kraft kunde naturligtvis icke underlåta att
skratta åt kamraten Stolts rädsla, hvilken han tyckte
vara barnslig och enfaldig.

»Sjelf», sade han, »skulle jag sannerligen funnit
en sådan ställning rätt lustig och jag lofvar att
försöka det en gång, när vi återkommit till
fäderneslandet.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:36:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prflink/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free